Jesaja 32
1 En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa.
Khenah, siangpahrang mah toenghaih hoiah prae to uk tih, ukkung angraengnawk mah toenghaih hoiah uk o tih.
2 Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.
Kami loe takhi song naah anghawkhaih ahmuen, takhi sae song naah abuephaih ahmuen ah om tih; long karoem ahmuen ih vapui tui baktiah om ueloe, ni kanaa ahmuen ih lungsong tahlip baktiah om tih.
3 Då skola de seendes ögon icke vara förblindade, och de hörandes öron skola lyssna till.
Hnukhaih mik tawn kaminawk loe mik pasim o mak ai, lokthaihaih naa tawn kaminawk mah doeh lok to tahngai o tih boeh.
4 Då skola de lättsinnigas hjärtan bliva förståndiga och vinna kunskap, och de stammandes tungor skola tala flytande och tydligt.
Panoekhaih tawn ai kami ih palung mah panoekhaih to tawn ueloe, lokaa mah doeh kamtuengah lok apae thai tih boeh.
5 Dåren skall då icke mer heta ädling, ej heller bedragaren kallas herre.
Kamthu loe khingya koi kaom kami ah poek o mak ai boeh; poeksae kami doeh pakoeh koi kaom ahmuen to paek mak ai boeh.
6 Ty en dåre talar dårskap, och hans hjärta reder till fördärv; så övar han gudlöshet och talar, vad förvänt är, om HERREN, så låter han den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten.
Kamthu mah loe Sithaw koeh ai ih hmuen to sak moe, Angraeng to kasae thuih hanah zok amthlam kami to zok amthlamsak aep, tui anghae kami han doeh tui anghaesak aep hanah, loksae apae ueloe, zae sakhaih khue to poek tih.
7 Och bedragaren brukar onda vapen, han tänker ut skändliga anslag till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord, fördärva en fattig, som har rätt i sin talan.
Kasae kami loe lok amlai o, kahoih ai hmuen to sak o; amtang kami mah loktang lok thui cadoeh, anih amrosak hanah kahoih ai hmuen to a poek o.
8 Men en ädling tänker ädla tankar och står fast vid det som ädelt är.
Toe minawk abomh koeh kami loe kahoih hmuen to a poek pongah, anih loe minawk abomh koehhaih palungthin hoiah khosah tih.
9 I kvinnor, som ären så säkra, stån upp och hören min röst; I sorglösa jungfrur, lyssnen till mitt tal.
Thazoi ah kaom nangcae nongpatanawk, angthawk oh; acoehaih tawn ai canunawk, ka lok hae tahngai oh; ka thuih ih lok hae tahngai oh!
10 När år och dagar hava gått, då skolen I darra, I som ären så sorglösa, ty då är det slut med all vinbärgning, och ingen fruktskörd kommer mer.
acoehaih tawn ai nongpatanawk, nangcae loe pop parai ani hoi saning thungah raihaih na tong o tih; misurthaih om mak ai ueloe, misurthaih pakhrikhaih atue doeh pha mak ai.
11 Bäven, I som ären så säkra, darren, I som ären så sorglösa, läggen av edra kläder och blotten eder, kläden edra länder med säcktyg.
Thazoi ah kaom nongpatanawk, tasoeh oh; acoehaih tawn ai kami nang, mawn ah; na khukbuen to angkhring ah loe kazii to kaengah angzaeng ah.
12 Slån eder för bröstet och klagen över de sköna fälten, över de fruktsamma vinträden,
Long kahoih lawk hmuen hoi athaih kapop ah kathai misurkung pongah saoek atumhaih hoiah mawn oh.
13 över mitt folks åkrar som fyllas av törne och tistel, ja, över alla glädjens boningar i den yra staden.
Kai kaminawk ih long loe kapring hoi soekhring hoiah koi tih; Ue, anghoehaih imnawk hoi vangpui nuiah doeh soekhring to amprawk tih;
14 Ty palatsen äro övergivna, den folkrika staden ligger öde, Ofelhöjden med vakttornet är förvandlad till grotthålor för evig tid, till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd och där hjordar beta --
Angraeng ohhaih ahmuen to caehtaak ving boeh pongah, vangpui thung ih atuen doeh angqai krang tih boeh; misatoephaih im hoi imsangnawk loe dungzan khoek to pong sut ueloe, laa hrangnawk prathaih ahmuen hoi tuunawk prathaih ahmuen ah om lat tih boeh;
15 detta intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark;
ranui bang hoi aicae nuiah Muithla kraih thuih naah loe, praezaek to long kahoih lawk hmuen ah angcoeng ueloe, long kahoih lawk hmuen doeh taw baktiah poekhaih atue to om tih boeh.
16 då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet.
Praezaek ah toenghaih hoi lokcaekhaih om ueloe, toenghaih to long kahoih lawk hmuen ah om poe tih boeh.
17 Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.
Toenghaih mah angdaehhaih to omsak tih; toenghaih athaih loe dungzan monghaih hoi kacak poe oephaih ah om tih.
18 Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.
Kai ih kaminawk loe misa monghaih ahmuen, mawnhaih om ai ahmuen, kamding rue ah anghakhaih ahmuen ah om o tih boeh;
19 Men under hagelskurar skall skogen fällas, och djupt skall staden bliva ödmjukad.
toe taw nuiah qaetui to krah ueloe, vangpui doeh long hoi kangvan ah ahnaem tathuk tih.
20 Sälla ären då I som fån så vid alla vatten, I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.
Tui ohhaih ahmuen ah aanmu haeh kami, maitaw hoi laa hrangnawk to koeh baktiah prasak kaminawk loe tahamhoih.
