Jesaja 10

1 Ve eder som stadgen orättfärdiga stadgar! I skriven, men våldslagar skriven I

Ve dem Skriftlärdom, som orätt lag göra, och vrångan dom skrifva;

2 för att vränga de ringas sak och beröva de fattiga i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till edert byte och plundra de faderlösa.

På det de skola vränga dens fattigas sak, och bruka våld uti de eländas rätt i mitt folk; så att enkor måste vara deras rof, och de faderlöse deras byte.

3 Vad viljen I göra på hemsökelsens dag, när ovädret kommer fjärran ifrån? Till vem viljen I fly för att få hjälp, och var viljen I lämna edra skatter i förvar?

Hvad viljen I göra på hemsökningenes och olyckones dag, den fjerran efter kommer? Till hvem viljen I fly om hjelp? Och hvar viljen I låta edra äro;

4 Om man ej böjer knä såsom fånge, så måste man falla bland de dräpta. Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt.

Att hon icke under de fångna böjd varder, och ibland slagna faller? Uti allt detta är hans vrede icke stillad; hans hand är ännu uträckt.

5 Ve över Assur, min vredes ris, som bär min ogunst såsom en stav i sin hand!

Ack! ve Assur, den mine vredes ris, och deras hand mine grymhets staf är.

6 Mot ett gudlöst folk sänder jag honom, och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå, för att taga rov och göra byte, och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.

Jag vill sända honom emot ett skrymtaktigt folk, och gifva honom befallning emot mine vredes folk, att han det skinna och utbyta skall, och förtrampa det såsom träck på gatone;

7 Men så menar icke han, och i sitt hjärta tänker han ej så, utan hans hjärta står efter att förgöra och efter att utrota folk i mängd.

Ändock han det så icke menar, och hans hjerta så icke tänker; utan hans hjerta står till att förderfva och utrota mång folk;

8 Han säger: "Äro mina hövdingar ej allasammans konungar?

Ty han säger: Äro icke mine Förstar allesammans Konungar?

9 Har det icke gått Kalno såsom Karkemis, och Hamat såsom Arpad, och Samaria såsom Damaskus?

Är icke Calno såsom Charchemis? Är icke Hamath såsom Arphad? Är icke Samarien såsom Damascus?

10 Då min hand har träffat de andra gudarnas riken, vilkas beläten voro förmer än Jerusalems och Samarias,

Såsom min hand funnit hafver afgudarnas Konungarike; ändock deras afgudar starkare voro, än de i Jerusalem och Samarien äro;

11 skulle jag då ej kunna göra med Jerusalem och dess gudabilder vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?"

Skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudom, såsom jag Samarien och dess afgudom gjort hafver?

12 Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, då skall jag hemsöka den assyriske konungens hjärtas högmodsfrukt och hans stolta ögons förhävelse.

Men när Herren hafver all sin verk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så vill jag hemsöka den högmodiga Konungens frukt af Assyrien, och hans högfärdiga ögons prål;

13 Ty han säger: "Med min hands kraft har jag utfört detta och genom min vishet, ty jag har förstånd. Jag flyttade folkens gränser, deras förråd utplundrade jag, och i min väldighet stötte jag härskarna från tronen.

Derföre, att han säger: Jag hafver uträttat det med mina händers kraft och igenom mina vishet; ty jag är klok. Jag hafver annorlunda delat landen, och deras ägodelar röfvat, och såsom en väldig slagit deras inbyggare till jordena;

14 Och min hand grep efter folkens skatter såsom efter fågelnästen, och såsom man samlar övergivna ägg, så samlade jag jordens alla länder; ingen fanns, som rörde vingen eller öppnade näbben till något ljud."

Och min hand hafver funnit folken, lika som ett hönonäste, så att jag hafver all land tillhopasamlat, lika som man församlar ägg, som öfvergifne äro; der ingen ena fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar.

15 Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse? Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den, eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!

Kan ock en yxe berömma sig emot honom, som hugger med henne; eller en såg trugas emot honom, som drager henne? Såsom den sig berömma kan, den en käpp bär, och upplyfter och bär honom så lätteliga, som han intet trä vore.

16 Så skall då Herren, HERREN Sebaot sända tärande sjukdom i hans feta kropp, och under hans härlighet skall brinna en brand likasom en brinnande eld.

Derföre skall Herren, Herren Zebaoth sända en magerhet ibland hans feta, och skall upptända hans härlighet, att hon skall brinna såsom en eld.

17 Och Israels ljus skall bliva en eld och hans Helige en låga, och den skall bränna upp och förtära dess törnen och dess tistlar, allt på en dag.

Och Israels ljus skall varda en eld, och hans helige skall varda en låge; och skall upptända och förtära hans törne och tistlar på en dag.

18 Och på hans skogars och parkers härlighet skall han alldeles göra en ände; det skall vara, såsom när en sjuk täres bort.

Och hans skogs och marks härlighet skall till intet blifva både själ och kropp, och skall förgås och försvinna;

19 De träd som bliva kvar i hans skog skola vara lätt räknade; ett barn skall kunna teckna upp dem.

Så att hans skogs återlefda trä måga räknad varda, att ett barn må uppskrifva dem.

20 På den tiden skall kvarlevan av Israel och den räddade skaran av Jakobs hus ej vidare stödja sig vid honom som slog dem; i trohet skola de stödja sig vid HERREN, Israels Helige.

På den tiden skola de igenlefde i Israel, och de som af Jacobs hus behållne blifva, icke mer förlåta sig uppå honom, som dem slår; utan skola förlåta sig uppå Herran, den Heliga i Israel, uti sanning.

21 En kvarleva skall omvända sig, en kvarleva av Jakob, till Gud, den väldige.

De igenlefde skola omvända sig, ja de igenlefde i Jacob, till Gud den starka.

22 Ty om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelsen är oryggligt besluten, den kommer med rättfärdighet såsom en flod.

Ty om ditt folk, o Israel, är lika som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde af dem omvände varda; ty då förderfvet stilladt varder, så skall öfversvinnande stor rättfärdighet komma.

23 Ty förstöring och oryggligt besluten straffdom skall Herren, HERREN Sebaot låta komma över hela jorden.

Ty Herren, Herren Zebaoth skall låta gå ett förderf; men han stillar det dock i hela landena.

24 Därför säger Herren, HERREN Sebaot så: Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, för Assur, när han slår dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, såsom man gjorde i Egypten.

Derföre säger Herren, Herren Zebaoth: Frukta dig icke, mitt folk, som i Zion bor, för Assur; han skall slå dig med ris, och upplyfta sin staf emot dig, såsom uti Egypten.

25 Ty ännu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en ände, och min vrede skall vända sig till deras fördärv.

Ty efter en ganska liten tid skall ogunsten och min vrede öfver deras odygd få en ända.

26 Och HERREN Sebaot skall svänga sitt gissel över dem, såsom när han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han räckte ut över havet, skall han åter upplyfta, såsom han gjorde i Egypten.

Då skall Herren Zebaoth uppväcka en gissel öfver dem, lika som uti Midians slagtning på det hälleberget Oreb; och skall upphäfva sin staf, den han på hafvet brukade, lika som uti Egypten.

27 På den tiden skall hans börda tagas bort ifrån din skuldra och hans ok ifrån din hals, ty oket skall brista sönder för fetmas skull.

På den tiden skall hans börda bortvika ifrå dina skuldror, och hans ok ifrå dinom hals; ty oket skall förruttna af fetma.

28 Han kommer över Ajat, han drager fram genom Migron; i Mikmas lämnar han sin tross.

Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; han mönstrar sin här i Michmas.

29 De draga fram över passet; i Geba taga de nattkvarter. Rama bävar; Sauls Gibea flyr.

De draga framom vårt lägre Geba; Rama förskräckes; Gibeath Sauls flyr.

30 Ropa högt, du dotter Gallim. Giv akt, du Laisa. Arma Anatot!

Du dotter Gallim, ropa högt; se till, du Laisa, du elända Anathoth.

31 Madmena flyktar; Gebims invånare bärga sitt gods.

Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos.

32 Ännu samma dag står han i Nob; han lyfter sin hand mot dottern Sions berg, mot Jerusalems höjd.

Man blifver tilläfventyrs en dag i Nob, så skall han vända sina hand till dottrenes Zions berg, och emot den högen Jerusalem.

33 Men se, då avhugger Herren, HERREN Sebaot den lummiga kronan, med förskräckande makt; de resliga stammarna ligga fällda, de höga träden störta ned.

Men si, Herren, Herren Zebaoth skall afhugga qvistarna med magt, och afstäcka det högt står, så att de höge skola förnedrade varda.

34 Den tjocka skogen nedhugges med järnet; Libanons skogar falla för den väldige.

Och den tjocke skogen skall med jern omkullhuggen varda, och Libanon skall falla genom den mägtiga.