Hosea 7
1 När jag vill hela Israel, då uppenbarar sig Efraims missgärning och Samariens ondska. Ty de öva falskhet, tjuvar göra inbrott, rövarskaror plundra på vägarna.
'When I give healing to Israel, Then revealed is the iniquity of Ephraim, And the wickedness of Samaria, For they have wrought falsehood, And a thief doth come in, Stript off hath a troop in the street,
2 Och de betänka icke i sina hjärtan att jag lägger all deras ondska på minnet. De äro nu kringrända av sina egna gärningar, ty dessa hava kommit inför mitt ansikte.
And they do not say to their heart, [That] all their evil I have remembered, Now compassed them have their doings, Over-against My face they have been.
3 Med sin ondska bereda de konungen glädje och med sina lögner furstarna.
With their wickedness they make glad a king, And with their lies — princes.
4 Allasammans äro de äktenskapsbrytare; de likna en ugn, upphettad av bagaren, som när han har knådat degen, underlåter att elda, till dess att degen är syrad.
All of them [are] adulterers, Like a burning oven of a baker, He ceaseth from stirring up after kneading the dough, till its leavening.
5 På vår konungs dag drucko sig furstarna febersjuka av vin; själv räckte han bespottarna handen.
A day of our king! Princes have polluted themselves [with] the poison of wine, He hath drawn out his hand with scorners.
6 När de med sina anslag hava eldat upp sitt hjärta likasom en ugn, sover bagaren hela natten; men om morgonen brinner elden i ljus låga.
For they have drawn near, As an oven [is] their heart, In their lying in wait all the night sleep doth their baker, Morning! he is burning as a flaming fire.
7 Allasammans äro de heta såsom en ugn och förbränna så sina domare; ja, alla deras konungar falla, ty bland dem finnes ingen som åkallar mig.
All of them are warm as an oven, And they have devoured their judges, All their kings have fallen, There is none calling unto Me among them.
8 Efraim beblandar sig med andra folk; Efraim har blivit lik en ovänd kaka.
Ephraim! among peoples he mixeth himself, Ephraim hath been a cake unturned.
9 Främlingar hava förtärt hans kraft, men han förstår intet; fastän han har fått grå hår, förstår han ändå intet.
Devoured have strangers his power, And he hath not known, Also old age hath sprinkled [itself] on him, And he hath not known.
10 Men Israels stolthet vittnar emot honom; de vända icke om till HERREN, sin Gud, och de söka honom ej, allt detta oaktat.
And humbled hath been the excellency of Israel to his face, And they have not turned back unto Jehovah their God, Nor have they sought Him for all this.
11 Efraim har blivit lik en duva, enfaldig, utan förstånd. Egypten påkalla de, till Assur gå de;
And Ephraim is as a simple dove without heart, Egypt they called on — [to] Asshur they have gone.
12 men bäst de gå där, breder jag ut mitt nät över dem och drager dem ned, såsom vore de fåglar under himmelen. Ja, jag skall tukta dem, såsom det redan har sports i deras församling.
When they go I spread over them My net, As the fowl of the heavens I bring them down, I chastise them as their company hath heard.
13 Ve över dem, ty de hava flytt bort ifrån mig! Fördärv över dem, ty de hava avfallit från mig! Och jag skulle förlossa dem, dem som föra mot mig så lögnaktigt tal!
Woe to them, for they wandered from Me, Destruction to them, for they transgressed against Me, And I — I ransom them, and they have spoken lies against Me,
14 De ropa icke till mig av hjärtat, allenast jämra sig på sina läger; de hava ångest för sin säd och sitt vin, men de äro gensträviga mot mig.
And have not cried unto Me with their heart, but howl on their beds, For corn and new wine they assemble themselves, They turn aside against Me.
15 Det var jag som undervisade dem och stärkte deras armar, men de hava ont i sinnet mot mig.
And I instructed — I strengthened their arms, And concerning Me they think evil!
16 De vända om, men icke till den som är därovan; de äro lika en båge som sviker. Deras furstar skola falla genom svärd, därför att deras tungor äro så hätska. Då skall man bespotta dem i Egyptens land.
They turn back — not to the Most High, They have been as a deceitful bow, Fall by sword do their princes, From the insolence of their tongue, This [is] their derision in the land of Egypt!
