Hosea 11

1 När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.

“ʻI he kei tamasiʻi ʻa ʻIsileli, ne u ʻofa ki ai, pea ne u ui hoku foha mei ʻIsipite.

2 Men ju mer de hava blivit kallade, dess mer hava de dragit sig undan; de frambära offer åt Baalerna, och åt belätena tända de offereld.

‌ʻI heʻenau ui kiate kinautolu, pehē ne nau ʻalu meiate kinautolu: naʻa nau feilaulau kia Pealimi, pea nau tutu ʻae ʻakau namu kakala ki he ngaahi tamapua kuo tongitongi.

3 Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå, och som tog dem upp i mina armar. Men de förstodo icke att jag ville hela dem.

Naʻaku akoʻi foki ʻa ʻIfalemi ke ʻalu, ʻi he puke ʻaki honau nima; ka naʻe ʻikai te nau ʻilo ko au naʻe fakamoʻui ʻakinautolu.

4 Med lena band drog jag dem, med kärlekens tåg; jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.

Naʻaku toho ʻakinautolu ʻaki ʻae afo ʻae tangata, ʻaki ʻae noʻo ʻoe ʻofa: pea naʻaku hangē ko ia ʻoku toʻo ʻae nonoʻo mei honau ngutu, pea ne u tuku ʻae meʻakai ʻi honau ʻao.

5 Borde de då icke få vända tillbaka till Egyptens land eller få Assur till sin konung, eftersom de icke vilja omvända sig?

“ʻE ʻikai te ne toe liliu ki he fonua ʻo ʻIsipite, ka ʻe hoko ʻae ʻAsilia ko hono tuʻi, koeʻuhi naʻe ʻikai te nau loto ke liliu.

6 Ja, svärdet skall rasa i deras städer och förstöra deras bommar och frossa omkring sig, för deras anslags skull.

Pea ʻe nofomaʻu ki hono ngaahi kolo ʻae heletā, pea te ne fakaʻosi hono ngaahi vaʻa, pea kai ia, koeʻuhi ko ʻenau fakakaukau ʻanautolu pe.

7 Ty mitt folks håg står till avfall från mig; och huru mycket man än kallar dem till den som är därovan, så höjer sig ändå ingen.

Pea kuo pau pe hoku kakai ke fakaholomui meiate au: neongo ʻenau ui ʻakinautolu ki he Fungani Māʻolunga, naʻe ʻikai ha tokotaha te ne hakeakiʻi ia.

8 Men huru skall jag kunna giva dig till pris, Efraim, och låta dig fara, Israel? Icke kan jag giva dig till pris såsom Adma och låta det gå dig såsom Seboim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.

“ʻE fēfeeʻi ʻa ʻeku fakatukutukuʻi koe, ʻe ʻIfalemi? Te u fakahaofi fēfeeʻi koe, ʻe ʻIsileli? ʻE fēfeeʻi ʻeku ngaohi ko e ke hangē ko ʻAtima? Te u tuku koe fēfeeʻi ke hangē ko Sipoimi? Kuo liliu hoku loto ʻiate au, kuo tupu fakataha ʻa ʻeku fakatomala.

9 Jag vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är Gud och icke en människa; helig är jag bland eder, och med vrede vill jag ej komma.

‌ʻE ʻikai te u fai ki hono kakaha ʻo hoku houhau, ʻe ʻikai te u tafoki ke fakaʻauha ʻa ʻIfalemi: pe ko e ʻOtua au, ka ʻoku ʻikai ko e tangata; ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻoku ʻi homou lotolotonga: pea ʻe ʻikai teu hū ki he loto kolo.

10 Efter HERREN skola de så draga åstad, och han skall ryta såsom ett lejon; ja, han skall upphäva ett rytande, och hans barn skola då med bävan samlas västerifrån;

Te nau muimui kia Sihova: te ne ngungulu hangē ko e laione; ʻi heʻene ngungulu ʻe tetetete ʻae fānau mei he lulunga.

11 såsom fåglar skola de med bävan komma från Egypten och såsom duvor från Assurs land. Och sedan skall jag låta dem bo kvar i sina hus, säger HERREN.

Te nau tetetete hangē ko e manupuna mei ʻIsipite, pea hangē ko e lupe mei he fonua ʻo ʻAsilia: pea te u tuku ʻakinautolu ʻi honau ngaahi fale,” ʻoku pehē ʻe Sihova.

12 Efraim har omvärvt mig med lögn och Israels hus med svek Juda är alltjämt trolös mot Gud, mot den Helige, den Trofaste.

‌ʻOku takatakai ʻaki au ʻe ʻIfalemi ʻae loi, pea mo e fale ʻo ʻIsileli ʻaki ʻae kākā: ka ʻoku kei pule ʻa Siuta mo e ʻOtua, pea ʻoku ne angatonu mo e ngaahi kakai māʻoniʻoni.