Habackuk 3
1 En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót.
A PRAYER of Habakkuk the prophet, set to Shigionoth.
2 HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.
O LORD, I have heard the report of thee, and am afraid: O LORD, revive thy work in the midst of the years, in the midst of the years make it known; in wrath remember mercy.
3 Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. (Sela) Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full.
God came from Teman, and the Holy One from mount Paran. (Selah) His glory covered the heavens, and the earth was full of his praise.
4 Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt.
And [his] brightness was as the light; he had rays [coming forth] from his hand: and there was the hiding of his power.
5 Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.
Before him went the pestilence, and fiery bolts went forth at his feet.
6 Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra; en blick -- och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick.
He stood, and measured the earth; he beheld, and drove asunder the nations: and the eternal mountains were scattered, the everlasting hills did bow; his goings were [as] of old.
7 Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land.
I saw the tents of Cushan in affliction: the curtains of the land of Midian did tremble.
8 Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar?
Was the LORD displeased against the rivers? was thine anger against the rivers, or thy wrath against the sea, that thou didst ride upon thine horses, upon thy chariots of salvation?
9 Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. (Sela) Till strömfåror klyver du jorden.
Thy bow was made quite bare; the oaths to the tribes were a [sure] word. (Selah) Thou didst cleave the earth with rivers.
10 Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer.
The mountains saw thee, and were afraid; the tempest of waters passed by: the deep uttered his voice, and lifted up his hands on high.
11 Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut.
The sun and moon stood still in their habitation; at the light of thine arrows as they went, at the shining of thy glittering spear.
12 I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken.
Thou didst march through the land in indignation, thou didst thresh the nations in anger.
13 Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. (Sela)
Thou wentest forth for the salvation of thy people, for the salvation of thine anointed; thou woundedst the head out of the house of the wicked, laying bare the foundation even unto the neck. (Selah)
14 Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.
Thou didst pierce with his own staves the head of his warriors: they came as a whirlwind to scatter me: their rejoicing was as to devour the poor secretly.
15 Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall.
Thou didst tread the sea with thine horses, the heap of mighty waters.
16 Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket.
I heard, and my belly trembled, my lips quivered at the voice; rottenness entered into my bones, and I trembled in my place: that I should rest in the day of trouble, when it cometh up against the people which invadeth him in troops.
17 Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.
For though the fig tree shall not blossom, neither shall fruit be in the vines; the labour of the olive shall fail, and the fields shall yield no meat; the flock shall be cut off from the fold, and there shall be no herd in the stalls:
18 Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud.
Yet I will rejoice in the LORD, I will joy in the God of my salvation.
19 HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.
Jehovah, the Lord, is my strength, and he maketh my feet like hinds’ [feet], and will make me to walk upon mine high places. For the Chief Musician, on my stringed instruments.
