1 Mosebok 47

1 Och Josef kom och berättade för Farao och sade: "Min fader och mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen."

Basa ma, Yusuf no toronoo nara lima reu risiꞌ maneꞌ a. Ana nafadꞌe nae, “Ama maneꞌ! Au ama ngga no odꞌi-aꞌa nggara rema mia Kanaꞌan ena. Ara rema rendi banda hiek-lombo, sapi, ma sudꞌiꞌ a saa nara. Basa se sia Gosen ena.”

2 Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han fram inför Farao.

3 Då frågade Farao hans bröder: "Vad är edert yrke?" De svarade Farao: "Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava varit."

Boe ma maneꞌ a natane nae, “Hei ue-tatao ma saa?” Rataa rae, “Hai manatadꞌa onaꞌ hai bei-baꞌi mara.

4 Och de sade ytterligare till Farao: "Vi hava kommit för att bo någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu dina tjänare bo i landet Gosen."

Aleꞌ ia, sia rae Kanaꞌan ndoe-laꞌas naseliꞌ de nda hambu nanaat ma uru sa ena. Naa de, hai ima sia nusaꞌ ia fo leo miꞌitataaꞌ. Hai o mendi banda mara boe. De hai mae moꞌe ama maneꞌ, fo leo sia Gosen, fo miꞌiboi banda ra sia naa.”

5 Då sade Farao till Josef: "Din fader och dina bröder hava alltså nu kommit till dig.

Boe ma maneꞌ a nafadꞌe hihii-nanau na neu Yusuf nae, “Ia naa, ama ma no odꞌi-aꞌa mara sia ia ena.

6 Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap."

De ara bole tao nusaꞌ ia onaꞌ sira nusa na. Au uhine ngga, Gosen naa, mamana maloleꞌ sia nusaꞌ ia. De malole lenaꞌ ara leo siaꞌ a naa leo. Ma mete ma sira rahine tao-mataꞌ neu banda no maloleꞌ, naa, onaꞌ bee na ara tao-mataꞌ neu banda nggara sia naa boe.”

7 Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför Farao, och Jakob hälsade Farao.

Basa naa ma, Yusuf natudꞌu ama na neu maneꞌ a. De Yakob hule-oꞌe neu Lamatualain, noꞌe papala-babꞌanggiꞌ fee maneꞌ a.

8 Men Farao frågade Jakob: "Huru hög är din ålder?"

Basa naa ma, maneꞌ a natane e nae, “Amaꞌ too hira ena?”

9 Jakob svarade Farao: "Min vandringstid har varat ett hundra trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras vandringstid."

Yakob nataa nae, “Au usodꞌa too natun esa telu nulu ena, te au nda leo sia mamanaꞌ esaꞌ a sa. Au bei-baꞌi nggara o onaꞌ naa boe. Te au too ngga memaꞌ eꞌekuꞌ lenaꞌ se. Ma sofeꞌ no doidꞌosoꞌ.”

10 Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.

Basa de Yakob natea maneꞌ a. Ana nda feꞌe lao sa, te ana noꞌe Lamatualain fee papala-babꞌanggiꞌ neu maneꞌ a fai.

11 Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet Rameses, såsom Farao hade bjudit.

Yusuf tungga maneꞌ a oꞌola na, de natudꞌu mamanaꞌ fee se sia Gosen. Mamanaꞌ naa maloleꞌ. (Dei de ara babꞌae mamanaꞌ naa ‘Rameses’.) Basa de Yusuf ama na no odi-aꞌa nara leo rakandoo sia naa.

12 Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans barn.

Yusuf o banggi-bꞌae nanaat fee ama na, odi-aꞌa nara, ro basa sao-ana nara, tungga sira ume isi nara dedꞌesi nara.

13 Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av hunger.

Leleꞌ naa, ndoe-laꞌas manaseliꞌ, de sia bee-bꞌee nanaat nese. Mia Masir losa Kanaꞌan atahori ra masaloe ena. Ara nda tao rala saa-saa saꞌ boe, huu ndoe ritaꞌ a mamate nara.

14 Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.

Naa de, atahori mia basa mamanaꞌ sia Masir no Kanaꞌan, rema hasa nanaat sia Yusuf. Ana naduru doiꞌ ra, de neu mbedꞌa sia maneꞌ a ume na.

15 Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans land, kommo alla egyptier till Josef och sade: "Giv oss bröd; icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga penningar mer."

Dꞌoo-dꞌoo ma, atahori Masir ro Kanaꞌan ra doi nara basa se ena. De ara nda hasa rala nanaat sa ena. Ara risiꞌ Yusuf, ma roꞌe rae, “Ama fetor e! Fee hai nanaat dei, fo hai afiꞌ mate ndoes. Te basa hai doi mara ena.”

16 Josef svarade: "Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några penningar."

Yusuf nataa nae, “Mete ma memaꞌ hei doiꞌ nese ena, naa, taꞌo ia: fee banda mara fo nggati no nanaat.”

17 Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.

De ara fee banda nara reu Yusuf, fo nggati no nanaat. Ara fee ndara, hiek-lombo, sapi no keledei nara. No taꞌo naa, ara rasodꞌa tooꞌ naa, huu Yusuf tao taꞌo naa.

18 Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter till honom och sade till honom: "Vi vilja icke dölja det för min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt min herre än våra kroppar och vår jord.

Manafali ma, ara rema risiꞌ Yusuf rae, “Ama fetor e! Hai olaꞌ no matetuꞌ. Hai doi ma no banda mara, amaꞌ nggati mala basa se ena. Nda afiꞌ hela saa saꞌ boe. Helaꞌ a hai ao ma no rae ma.

19 Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde."

Dadꞌi afiꞌ hela hai mate. Mete ma hai mate, seka mana tao mataꞌ neu rae ra? Malole lenaꞌ, ama fetor haꞌi mala hai dadꞌi ate. Haꞌi mala hai rae ma dadꞌi amaꞌ ena na boe. Ma fee fini-ngges fo hai sela fee amaꞌ. Hai bebengge ma, no rae a, amaꞌ nggati no nanaat. Sadꞌi hai afiꞌ mate!”

20 Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem. Så blev jorden Faraos egendom.

Huu ndoe-laꞌas boe fua, naa de basa atahori Masir ra seo hendiꞌ rae nara. De Yusuf hasa nala basa rae sia Masir, dadꞌi maneꞌ a enan.

21 Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av Egyptens område till den andra.

Naa de, basa rauinggu Masir ra dadꞌi maneꞌ a ate na.

22 Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin jord.

Te mia basa e, Yusuf nda hasa malangga agama ra rae na sa, huu maneꞌ a fee se nanaat nakandooꞌ a. Naa de, ara nda parlu seo rae nara sa.

23 Och Josef sade till folket: "Se, jag har nu köpt eder och eder jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.

Leleꞌ naa, Yusuf olaꞌ no manggaraun nara nae, “Ia naa hei dadꞌi maneꞌ a ate na. Basa hei rae ma, au hasa ala fee maneꞌ a ena. De mala fini-ngges ia ra, fo mii sela neu rae ra leo.

24 Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao; men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till föda för edra barn."

Dei fo oru naa, banggi neu lima. Babanggiꞌ esa mendi fee neu maneꞌ a. Hela babanggiꞌ haa, hei tao neu fini, ma mo ume isi mara mia.”

25 De svarade: "Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar."

Ara rataa rae, “Amaꞌ fee masodꞌaꞌ nema hai. Huu naa, hai moꞌe makasi. Hai mae dadꞌi maneꞌ a ate nara.”

26 Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao. Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.

Yusuf tao hohoro-lalaneꞌ naa dadꞌi adat sia Masir. Mia basa are fo manggaraun ra oru, ara banggi neu lima. Babanggiꞌ esa fee neu maneꞌ a. Ma babanggiꞌ haa, ara soa. Akaꞌ a malangga agama ra rae nara, maneꞌ a nda hasa sa. Adat naa, feꞌe sia losa faiꞌ ia.

27 Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig storligen.

Eniꞌ a leleꞌ naa, atahori Israꞌel ra leo rakandoo sia Masir, sia rae Gosen. Ara ramasuꞌi, ma tititi-nonosi nara boe ramaheta.

28 Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.

Yakob feꞌe nasodꞌa too sanahulu hitu fai sia Masir. De ana too natun esa haa nulu hitu.

29 Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i Egypten;

Fai mamate na deka-deka boe, ana noꞌe Yusuf de nafadꞌe nae, “Ana Usu e! Au duꞌa-duꞌa na nda doo sa ena, Lamatualain noꞌe baliꞌ au. Dadꞌi au oꞌe, mete ma sue au, naa, teꞌa fo afiꞌ muꞌoi au sia rae Masir ia.

30 fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav." Han svarade: "Jag skall göra såsom du har sagt."

Musi mendi baliꞌ au ao sisi ngga, nisiꞌ bei-baꞌi tara mamana na. Muꞌoi au sia naa, huu naa, au hiihii ngga.” Yusuf nataa nae, “Malole, amaꞌ! Mete ma amaꞌ nau taꞌo naa, naa, au tunggaꞌ a.”

31 Men han sade: "Giv mig din ed därpå." Och han gav honom sin ed. Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.

Yakob olaꞌ seluꞌ nae, “Te, mete ma taꞌo naa, naa, oras ia ho teꞌa dei, mae ho tungga amaꞌ hihiin.” De Yusuf teꞌa tungga Yakob oꞌola na. Basa naa ma, Yakob sendeꞌ lululangga na neu koi ata de hule-oꞌe noꞌe makasi neu Lamatualain.