1 Mosebok 42

1 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina söner: "Varför stån I så rådlösa?"

А Јаков видећи да има жита у Мисиру, рече синовима својим: Шта гледате један на другог?

2 Och han sade vidare: "Se, jag har hört att i Egypten finnes säd; faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva och icke dö."

И рече: Ето чујем да у Мисиру има жита; идите онамо те нам купите отуда, да останемо живи и не помремо.

3 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.

И десеторица браће Јосифове отидоше да купе жита у Мисиру.

4 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.

А Венијамина брата Јосифовог не пусти отац с браћом говорећи: Да га не би задесило како зло.

5 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.

И дођоше синови Израиљеви да купе жита с осталима који долажаху; јер беше глад у земљи хананској.

6 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.

А Јосиф управљаше земљом, и продаваше жито свему народу по земљи. И браћа Јосифова дошавши поклонише му се лицем до земље.

7 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: "Varifrån kommen I?" De svarade: "Från Kanaans land, för att köpa säd till föda åt oss."

А Јосиф угледавши браћу позна их; али се учини да их не познаје, и оштро им проговори и рече: Одакле сте дошли? А они рекоше: Из земље хананске, да купимо хране.

8 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen honom.

Јосиф дакле позна браћу своју; али они њега не познаше.

9 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och han sade till dem: "I ären spejare, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd."

И опомену се Јосиф снова које је снио за њих; и рече им: Ви сте уходе; дошли сте да видите где је земља слаба.

10 De svarade honom: "Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att köpa säd till föda åt sig.

А они му рекоше: Нисмо, господару; него слуге твоје дођоше да купе хране.

11 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män, dina tjänare äro inga spejare."

Сви смо синови једног човека, поштени људи, никада нису слуге твоје биле уходе.

12 Men han sade till dem: "Jo, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd."

А он им рече: Није истина, него сте дошли да видите где је земља слаба.

13 De svarade: "Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår fader, och en är icke mer till."

А они рекоше: Нас је било дванаест браће, слуга твојих, синова једног човека у земљи хананској; и ено, најмлађи је данас код оца нашег, а једног нема више.

14 Josef sade till dem: "Det är såsom jag sade eder: I ären spejare.

А Јосиф им рече: Кажем ја да сте ви уходе.

15 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever, I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder kommer hit.

Него хоћу да се уверим овако: тако жив био Фараон, нећете изаћи одавде докле не дође овамо најмлађи брат ваш.

16 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant Farao lever."

Пошљите једног између себе нека доведе брата вашег, а ви ћете остати овде у тамници, па ћу видети је ли истина шта говорите; иначе сте уходе, тако жив био Фараон.

17 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre dagar.

И затвори их у тамницу на три дана.

18 Men på tredje dagen sade Josef till dem: "Om I viljen leva, så gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:

А трећи дан рече им Јосиф: Ако сте ради животу, ово учините, јер се ја Бога бојим:

19 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.

Ако сте поштени људи, један брат између вас нека остане у тамници, а ви идите и однесите жита колико треба породицама вашим.

20 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa sig vara sanna, skolen I slippa att dö." Och de måste göra så.

Па онда доведите к мени најмлађег брата свог да се посведоче речи ваше и да не изгинете. И они учинише тако.

21 Men de sade till varandra: "Förvisso hava vi dragit skuld över oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna ångest."

И рекоше један другом: Доиста се огрешисмо о брата свог, јер видесмо муку душе његове кад нам се мољаше, па га се оглушисмо; зато дође на нас ова мука.

22 Ruben svarade dem: "Sade jag icke till eder: 'Försynden eder icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför utkräves nu hans blod."

А Рувим одговори им говорећи: Нисам ли вам говорио: Немојте се грешити о дете? Али ме не послушасте; и зато се ево тражи од нас крв његова.

23 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med dem genom tolk.

А они не знаху да их Јосиф разуме, јер се с њим разговараху преко тумача.

24 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras krets och lät fängsla honom inför deras ögon.

А Јосиф окрете се од њих, и заплака се. Потом се опет окрете к њима, и проговори с њима, и узевши између њих Симеуна веза га пред њима.

25 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem kost för resan. Och man gjorde så med dem.

И заповеди Јосиф да им наспу вреће жита, па и новце шта је који дао да метну свакоме у врећу, и да им даду брашњенице на пут. И тако би учињено.

26 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.

И натоваривши жито своје на магарце своје отидоше.

27 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst i säcken.

А један од њих отворив своју врећу да нахрани магарца свог у једној гостионици, виде новце своје озго у врећи.

28 Då sade han till sina bröder: "Mina penningar hava blivit lagda hit tillbaka; se, de äro här i min säck." Då blevo de utom sig av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: "Vad har Gud gjort mot oss!"

И рече браћи својој: Ја добих натраг новце своје, ево их у мојој врећи. И задрхта срце у њима и уплашише се говорећи један другом: Шта нам то учини Бог?

29 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:

И дошавши к Јакову оцу свом у земљу хананску, приповедише му све што им се догоди, говорећи:

30 "Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.

Оштро говораше с нама човек, који заповеда у оној земљи, и дочека нас као уходе.

31 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;

А кад му рекосмо: Ми смо поштени људи, никад нисмо били уходе;

32 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'

Било нас је дванаест браће, синова оца нашег; једног већ нема, а најмлађи је данас код оца нашег у земљи хананској;

33 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder, och faren eder väg.

Рече нам човек, који заповеда у оној земљи: Овако ћу дознати јесте ли поштени људи: брата једног између себе оставите код мене, а шта вам треба за породице ваше глади ради, узмите и идите.

34 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga omkring i landet.

После доведите к мени брата свог најмлађег, да се уверим да нисте уходе него поштени људи; брата ћу вам вратити, и моћи ћете трговати по овој земљи.

35 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna, blevo de förskräckta.

А кад изручиваху вреће своје, гле, свакоме у врећи беху у завежљају новци његови; и видевши завежљаје новаца својих уплашише се и они и отац им.

36 Och Jakob, deras fader, sade till dem: "I gören mig barnlös; Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga ifrån mig; över mig kommer allt detta."

И рече им Јаков отац њихов: Потрсте ми децу; Јосифа нема, Симеуна нема, па хоћете и Венијамина да узмете; све се скупило на ме.

37 Då svarade Ruben sin fader och sade: "Mina båda söner må du döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig."

А Рувим проговори и рече оцу свом: Два сина моја убиј, ако ти га не доведем натраг; дај га у моје руке, и ја ћу ти га опет довести.

38 Men han svarade: "Min son får icke fara ditned med eder. Hans broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket." (Sheol h7585)

А он рече: Неће ићи син мој с вама, јер је брат његов умро и он оста сам, па ако би га задесило како зло на путу на који ћете ићи, свалили би сте ме стара с тугом у гроб. (Sheol h7585)