1 Mosebok 34

1 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att besöka landets döttrar.

Lao esa, Yakob no Lea ana feto na, Dina, neu eko-daꞌi no ana feto mana sia nusaꞌ naa.

2 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet, fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och kränkte henne.

Mane nusaꞌ naa, naran Hemor, mia leo Hewi. Ana mone na, naran Sikem. Lao esa, Sikem nita Dina, de nela nendi e, ma parkosa e.

3 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.

Sikem rala na hii Dina. De ana olaꞌ malolole no Dina, naa fo Dina o simbo e boe.

4 Och Sikem sade till sin fader Hamor: "Skaffa mig denna flicka till hustru."

Basa ma, Sikem nafadꞌe ama na nae, “Amaꞌ e! Tulun muu mutane Dina fee au, fo au sao ala e.”

5 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.

Lele naa, Yakob o rena atahori parkosa ana feto na, te ana hie-hieꞌ a, nda tao saa saꞌ boe, huu ana mone nara ranea banda ra sia mooꞌ, de ana nahani losa basa se baliꞌ.

6 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med honom.

Boe ma Sikem aman Hemor, nisiꞌ Yakob, fo nae natane Dina.

7 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig gärning.

Ruꞌa se ola-olaꞌ ma, Yakob ana nara baliꞌ mia mooꞌ a. Ara rena oi Sikem parkosa sira feton Dina ma, rala nara mera, ma ramanasa seli. Ara rae, “Tataos mataꞌ naa, nda nandaa sia Israꞌel sa. Ata afiꞌ simbo atahori mana tao deꞌulakaꞌ mataꞌ naa.”

8 Då talade Hamor med dem och sade: "Min son Sikems hjärta har fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.

Ma Hemor kokoe Yakob nae, “Toronooꞌ Yakob! Ana ngga Sikem rala na hii toronooꞌ ana feto ma. De au oꞌe fo ana ngga sao nala e.

9 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och tagen I våra döttrar till hustrur,

Mete ma nau naa, hita ana nara esa sao esa. Hei ana mone mara sao hai ana feto mara. Ma hai ana mone mara sao hei ana feto mara.

10 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar."

No taꞌo naa, hei leo miꞌibꞌue mo hai sia ia. Hei hii ao mara sudꞌiꞌ a mae leo sia bee. Fo ama danggan, ma hambu suꞌi sia ia.”

11 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: "Låten mig finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.

Basa naa ma, Sikem olaꞌ no Dina aman ma naa nara nae, “Hei mae moꞌe saa o, au tunggaꞌ a. Hei mae moꞌe doi tatana mamaet do, felis baꞌu sa o, au bꞌae. Sadꞌi fee au sao hei feto ma.”

12 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till hustru."

13 Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,

Te Yakob ana nara bubꞌuluꞌ oi Sikem parkosa sira feto na Dina ena. De ara rataa eꞌedik Sikem no ama na Hemor,

14 och sade till dem: "Vi kunna icke samtycka till att giva vår syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för skamligt.

rae, “Hai nda nau fee ne sao atahori nda mana sunat saa! Naa, naꞌamamaeꞌ hai!

15 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.

Te dala malole na taꞌo ia: Basa hei touꞌ musi sunat onaꞌ hai dei.

16 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med eder ett enda folk.

Mete ma hei tao taꞌo naa, dei fo hita esa sao esa. Ma hai o leo mo hei sia ia, fo hita dadꞌi leo esa.

17 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så skola vi taga vår syster och draga bort."

Te mete ma hei nda tungga hai hihii mara sa, ma nda sunat sa, dei fo hai mo baliꞌ hai feto ma, fo lao hela mamanaꞌ ia.”

18 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de begärde.

Boe ma, Hemor no Sikem simbo oꞌola nara no maloleꞌ.

19 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än någon annan i hans faders hus.

Te Sikem nda afiꞌ naꞌatataaꞌ sa ena, huu ana hii Dina seli. Leleꞌ naa, basa atahori sia nusaꞌ naa fee hadat neu Sikem.

20 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och talade till männen i staden och sade:

De Hemor no Sikem risiꞌ lelesu ineꞌ kamboꞌ, mamana nggero-furi dedꞌeat a, de reu raꞌabꞌue ro basa atahori nusaꞌ naa. Ara olaꞌ rae,

21 "Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva dem våra döttrar.

“Toronoo nggare! Atahori Israꞌel ra hii rasodꞌa no mole-dame ro hita. Dadꞌi fee se leo raꞌabꞌue ro hita sia ia, huu nusaꞌ ia loaꞌ de dai basa hita. Ara o nau hita sao sira ana feto nara, ma sira o nau sao hita ana feto nara boe.

22 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.

Te ara roꞌe akaꞌ a dala anaꞌ esa, mia hita. Ara roꞌe fo basa hita touꞌ ra musi sunat onaꞌ sira boe.

23 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem till viljes, så skola de bo kvar hos oss."

Mete ma hita tasodꞌa taꞌabꞌue ena, naa, banda no basa hata-heto nara o dadꞌi hita pusaka na boe. De malole lenaꞌ ata simbo hihii nara fo basa nggita sunat. Nau, do?”

24 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans stadsport, läto omskära sig.

Basa atahori mana maꞌabꞌueꞌ sia naa ra, tungga Hemor no Sikem oꞌola na. De basa touꞌ sia nusaꞌ naa sunat.

25 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.

Fai ka telu na ma, leleꞌ basa mana sunat ra bisu nara feꞌe rambeta, Dina naa nara, Simeon no Lewi, lesu rala fela-tafa nara, ma masoꞌ nenee risiꞌ kamboꞌ rala reu. De ara tao risa basa touꞌ ra.

26 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.

Ara o risa Hemor no Sikem boe. Basa de, ro baliꞌ Dina lao hela Sikem ume na.

27 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad;

Basa ma, Yakob ana nara ruma kamboꞌ rala reu, de rambas rala kamboꞌ naa sudꞌiꞌ a saa nara. Ramanasa, huu atahori parkosa sira feto na sia naa.

28 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i staden och vad som fanns på fältet.

Ara rambas rendi basa atahori ra saa-saa nara mia ume rala, ma mboo rendi basa banda mana mia mooꞌ ra.

29 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.

Ara o toꞌu rendi basa inaꞌ ra ro ana nara, ma rambas rala nusaꞌ naa bua-baꞌu mafeli nara.

30 Men Jakob sade till Simeon och Levi: "I haven dragit olycka över mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare, kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop; man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall jag med mitt hus förgöras."

Yakob bubꞌuluꞌ ana nara tao taꞌo naa ma, ana olaꞌ no Simeon no Lewi nae, “Hei tao tatao nggoaꞌ saa ia? Tao miꞌisususaꞌ au! Mete te, atahori Kanaꞌan, atahori Peris, ma basa atahori ndule nusaꞌ ia ra, ramanasa hita. Atahori naa ra, naeꞌ. Te hita atahori nara, idꞌak a. Mete ma ara taliono rema, naa, lutu-etoꞌ nala basa hita ena.”

31 Men de svarade: "Skulle man då få behandla vår syster såsom en sköka?"

Ara rataa no nasat rae, “Amaꞌ nau fo hai hela ara tao hai feto ma dadꞌi ina dalaꞌ, do?”