Esra 9
1 Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till mig och sade: "Varken folket i Israel eller prästerna och leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken, såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna, jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
Hicheho jousehi akitoh chaisoh kei phat’in Juda lamkai hochu kakomah ahungun, hiti hin asei taovin ahi: “Israel mipi ho chuleh thempu holeh Levite phabep ho jeng jong hiche gamsunga cheng mipiho a konin athongdoh joupouvin ahi. Amahon Canan mite, Hit mite, Periz mite, Jebus mite, Ammon mite, Moab mite, Egypt mite leh Amor mite chonna kidah umtah ho abol taovin ahi.
2 Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de första att begå sådan otrohet."
Ajeh chu Israel miten hiche mite numei hochu akichenpiu vin chuleh amahoa kon hin achate diuvin ji apui peh un ahi. Hijeh chun hiche kichenna a kilah toh'in namtheng hi asuboh tan ahi. Hiche chungchonna akhoh cheh khat chu lamkai holeh vaihom ho jengin jong hiche thildihlou tah kibol hi alamkai taovin ahi,” atiuvin ahi.
3 När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa och ryckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup sorg.
Hiche thuhi kajahdoh phat’in, kasangkhol kaponsil kabottel jengin, kalujang’a kon’in kasam katan lhan kabengmul jong kabotchaiyin, lungthim tongkhatah in katou lhajeng tan ahi.
4 Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.
Sohchang’a hung kile hon hitobang thil dihloutah pihi ahin tohdoh jeng phat’un, Israel Pathen thusei kichatna neiho chengchu ahungun, eihung toupi taovin ahi. Hiti chun keima jong nilhah teng kilhaina phat ahunglhun tokahsen lungthim natah in thipbeh in katou jingin ahi.
5 Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud,
Kilhaina phat ahung lhunphat in von kibottel pumleh lungkham puma katouna a konin kahung dingdoh jengin, kadilsun ka Pathen langa chun kakhut kadom sangin,
6 och sade: "Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen.
Keima kataovin, “O ka Pathen keima jachat nan kadimtai, namai lang hin ngat ding jong kajah achatai. Ajeh chu kachonset naohi kaluchangu sangin asang jotai chuleh kathepmo naohin van ahin phatai.
7 Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går oss ännu i dag.
Kapu appa teuva pat’in tuni changeijin hiche chonsetna hin kaki phumlut jengun ahi. Hiche jeh chun keiho kahiuvin, kaleng teu ahin, chuleh kathemputeu ahin hiche gamsunga hou neilou te lengho thaneina a kalhalut ji taovin ahi. Hitia chu eina thagam jiuva, gal hinga eina mat jiuva, eichom gam jiuva tunia kadin mun banguva hi jumle jachat thoh'a kaum jitan ahi.
8 Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN, vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss, och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något litet andrum i vår träldom.
Tuhin phat chomkhat sunghin khotona kachangun, ajeh chu Pakai ka Pathenun mi phabep khat eihinghoi sah taovin ahi. Aman hiche muntheng ahin eivengbit’un ahi. Hitihin Pathen in eihin mit hadohsah un, kasoh channauva kon hin phat chomkhat hi hailhung jouna eihin musah taovin ahi.
9 Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar, så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda och Jerusalem.
Ajeh chu keiho sohchang kana hiuvin, ka Pathenun amingailutna akhonna beichun hiche kasoh channaova konhin eidalha den pouvin ahi. Hiche jeh chun, Persia lengpa chu khotona neitah in kachung’uvah na atohsah in ahi. Aman eihin kiledoh sah un ka Pathennu Houin hi eisem phat sah un, amangthahsa chu eisemphat sah taovin ahi. Aman Judah leh Jerusalem’ah lung mongin eichensah taovin ahi,” ati.
10 Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta? Vi hava ju övergivit dina bud,
Chuleh tun, “Vo ka Pathennu hichan neiphahsah jouvu nungsang’a hi epi kaseithei nahlai diuham? Ven avelin keihon nathupeh chu kapaidoh taovin ahi.
11 dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade: 'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett besmittat land, genom de främmande folkens besmittelse, och genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det från den ena ändan till den andra.
Nasohte themgao hochun gihna thucheng hitihin eina seipeh un ahi, “Nanghon nachenpha nao gamsung hi, asunga ana cheng hon kidah umtah le thet umtah jeng chonna hoa apumpia ana suhboh sao ahi. Agam hi among langkhatna pat among langkhat geija thenlou na a dimset ahi,” atiuvin ahi.
12 Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke deras döttrar till hustrur åt edra söner. Ja, I skolen aldrig fråga efter deras välfärd och lycka -- detta på det att I mån bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det till besittning åt edra barn för evärdlig tid.'
“Achateu chu nachanu teutoh kichensah hih un! Achanu teujong nachapateu jidingin pui-peh hih un. Hiche gam mite khantouna diuleh alungmonna diuvin jong tilkhou hih uvin. Nanghon hiche thuhil hi najui uleh nahung hatdoh diu chuleh hiche gam’in ahin sepdoh gapha hochu naphat chompi diu ahi,” ati
13 Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som denna, bliva räddad --
“Tun keihohi kachonsetnao leh kabolkhel naojeh a gotna chang kahiuvin ahi. Ahinlah kachonset jeh uva kachan diuva lom sanga nemjon gotna neipeuvin, ka Pathennu nangman miphabep pihi eighing hoijun neihin kiledoh sah kit taovin ahi.
14 skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med folk som bedriva sådana styggelser? Skulle du då icke vredgas på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore kvar och ingen räddning funnes?
Ahinlah tujengin jong keihon nathupeh hi kasukeh kit taovin, kidah umtah'a hinkho mang hotoh kichentona kanei taovin ahi. Ven nalunghan nahin eisuhmang uva khat jengcha jong hinghoi louhella neisuh gam jeng thei diudol ahi.
15 HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes. Och se, nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen bestå inför dig."
Oh Israel Pakai Pathen, nanghi mi kitah nahi. Na-ang sung’ah kathemmo nao pumin kahunglut ui, hiche themmona jeh a hi keiho koimacha jong na angsunga hunglut ngamlou kahiu ahitai,” ati.
