2 Mosebok 1

1 Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:

The sons of Jacob who went to Egypt with him along with their families were

2 Ruben, Simeon, Levi och Juda,

Reuben, Simeon, Levi, Judah,

3 Isaskar, Sebulon och Benjamin,

Issachar, Zebulun, Benjamin,

4 Dan och Naftali, Gad och Aser.

Dan, Naphtali, Gad, and Asher.

5 Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten.

Altogether there were 70 people [who went with] Jacob. That included his [sons, his grandsons, and two great-grandsons]. [His son] Joseph was already in Egypt.

6 Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.

[Eventually] Joseph and his [older and younger] brothers and everyone [else in their family who lived] (in that generation/at that time) died.

7 Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

But Jacob’s descendants kept giving birth to many children [IDM]. The number [of his descendants] kept becoming larger and larger. As a result, there were so many of them that they were everywhere in Egypt (OR, that they [became a threat] to the Egyptians).

8 Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef.

Then [several hundred years later], a new king began to rule [MTY] in Egypt. He did not know [what] Joseph [had done for the people of Egypt long ago].

9 Och denne sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt.

He said to his people, “Look [at what has happened]! The Israeli people have become so numerous and so powerful that they [now might conquer] us!

10 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet."

We must find a way to control them! If we do not do that, their population will continue to grow. Then, if enemies [PRS] attack us, they will join with our enemies and fight against us, and they will escape from [our] land.”

11 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses.

So [the king and his officials] put supervisors over the Israeli people to cause them to suffer very much by [forcing them] to work very hard. They forced [the Israeli people to] build [two] cities, Pithom and Ramses, in which to store [supplies for the king/government].

12 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn.

But the more cruelly they treated the [Israeli people], the bigger the Israeli [population] grew, and they became more numerous all over [the land]. So the Egyptian people began to be afraid of the Israeli people.

13 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten

They forced the Israeli people to work very hard,

14 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

and by making them slaves, they made their lives miserable. They [forced them] to [build many buildings with] mortar and bricks. [They also forced them to do] other work in the fields. [In making them do all this work, the Egyptian officials treated them] ruthlessly/cruelly.

15 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,

There were two Hebrew (midwives/women who helped the women when they were giving birth). [Hebrew means the same as Israeli.] The names of the women were Shiphrah and Puah. The king of Egypt said to [those two women],

16 han sade: "När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva."

“When you help the Hebrew women when they are giving birth [MTY], if [the baby that is born] is a boy, you must kill it. If [the baby] is a girl, you (may let it live/do not have to kill them).”

17 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.

But the midwives feared/revered God. So they did not do what the king told them to do. They allowed the baby boys to live.

18 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: "Varför gören I så och låten barnen leva?"

So the king summoned the [two] midwives and said to them, “Why are you doing this? Why are you letting the baby boys live?”

19 Hjälpkvinnorna svarade Farao: "De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött."

[One of] the midwives replied to the king, “[You need to realize that] the Hebrew women are not like the Egyptian women. The Hebrew women are very strong/healthy. They give birth [to their babies] before we can get to them [to help them].”

20 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt.

So God acted kindly toward the midwives, and the [Hebrew] people became even more numerous and strong.

21 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras.

Furthermore, because the midwives feared/revered God, he enabled them also to give birth to children.

22 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: "Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva."

Then the king commanded all (the [Egyptian] people/his [advisors]): “You must throw into the Nile [River] every baby boy born that the [Hebrew women] give birth to! But you can allow the baby girls to live.”