Ester 9

1 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga -- fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga --

Pea ʻi hono hongofulu mā ua ʻoe māhina, ʻaia ko e māhina ko ʻAtali ʻi hono hongofulu mā tolu ʻoe ʻaho ʻi ai, ʻi he hoko ʻo ofi ʻae fekau mo e tuʻutuʻuni ʻae tuʻi ke fakatonutonu, ʻi he ʻaho ko ia naʻe ʻamanaki ai ʻe he ngaahi fili ʻoe Siu ke nau maʻu ʻae mālohi kiate kinautolu, (ka naʻe liliu kehe ia, koeʻuhi naʻe hoko ʻo pule ʻae kakai Siu kiate kinautolu naʻe fehiʻa kiate kinautolu: )

2 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk.

Naʻe kātoa fakataha ʻakinautolu ʻe he kakai Siu ʻi honau ngaahi kolo ʻi he ngaahi puleʻanga kotoa pē ʻoe tuʻi ko ʻAhasivelo, ke puke ʻakinautolu ʻoku kumi ke fai kovi kiate kinautolu: pea naʻe ʻikai ha tangata naʻe faʻa talia ʻakinautolu: he naʻe tō ʻae manavahē kiate kinautolu ʻi he kakai kotoa pē.

3 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.

Pea naʻe tokoni ki he kakai Siu ʻae ngaahi tuʻi ʻoe ngaahi puleʻanga, mo e kau matāpule, mo e kau tokoni, mo e kau matāpule ʻae tuʻi; he naʻe tō kiate kinautolu ʻae manavahē kia Motekiai.

4 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större.

He naʻe hoko ʻo lahi ʻa Motekiai ʻi he fale ʻoe tuʻi, pea naʻe ongo atu ki he ngaahi puleʻanga kotoa pē ʻa ʻene ongolelei: he ko e tangata ni ko Motekiai naʻe fakaʻaʻau ai pe ia ke hakeakiʻi.

5 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare.

Pea naʻe taaʻi pehē pē ʻe he kakai Siu honau ngaahi fili kotoa pē ʻaki ʻae tā ʻoe heletā, mo e tāmateʻi, mo e fakaʻauha, ʻonau fai ʻenau faʻiteliha kiate kinautolu naʻe fehiʻa kiate kinautolu.

6 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.

Pea naʻe tāmateʻi ʻo fakaʻauha ʻe he kakai Siu ʻae kau tangata ʻe toko nimangeau ʻi Susani ko e kolo fakaʻeiki.

7 Och Parsandata, Dalefon, Aspata,

[Pea naʻe tāmateʻi ]ʻa Pasanitata, mo Talifoni, mo ʻAsipata.

8 Porata, Adalja, Aridata,

Mo Polate, mo ʻAtalia, mo ʻAlitata,

9 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,

Mo Pamasita, mo ʻAlisai, mo ʻAlitai, mo Vasisata,

10 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand.

Ko e foha ʻe hongofulu ʻo Hamani ko e foha ʻo Hamitata, ko e fili ʻoe kakai Siu, naʻa nau tāmateʻi: ka naʻe ʻikai te nau ala honau nima ki he koloa vete.

11 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg.

Naʻe ʻomi ʻi he ʻaho ko ia ki he ʻao ʻoe tuʻi hono lau ʻokinautolu naʻe tāmateʻi ʻi Susani ko e kolo fakaʻeiki.

12 Då sade konungen till drottning Ester: "I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas."

Pea naʻe pehē ʻe he tuʻi kia Eseta ko e tuʻi fefine, “Kuo tāmateʻi mo fakaʻauha ʻe he kakai Siu ʻae kau tangata ʻe toko nimangeau ʻi Susani ko e kolo, mo e foha ʻe hongofulu ʻo Hamani; ko e hā kuo nau fai ʻi he ngaahi toenga puleʻanga ʻoe tuʻi? Pea ko eni, ko e hā haʻo kole? Pea ʻe tuku ia kiate koe: pe ko e hā haʻo tala ʻoku toe? Pea ʻe fai ia.”

13 Ester svarade: "Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen."

Pea pehē ai ʻe Eseta, “Kapau ʻoku lelei ki he tuʻi, tuku ke ngofua ki he kakai Siu ʻaia ʻoku ʻi Susani ke nau fai ʻapongipongi ʻo hangē ko e tuʻutuʻuni ʻoe ʻaho ni, pea tuku ke tautau ʻae foha ʻe hongofulu ʻo Hamani ki he tautauʻanga.”

14 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.

Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ke fai ia pea naʻe fai ʻae fono ʻi Susani; pea naʻa nau tautau ʻae foha ʻe hongofulu ʻo Hamani.

15 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.

He naʻe fakataha ʻae kakai Siu naʻe ʻi Susani ʻi hono hongofulu mā fā ʻoe ʻaho ʻoe māhina ko ʻAtali, ʻonau tāmateʻi ʻae kau tangata ʻe toko tolungeau ʻi Susani; ka naʻe ʻikai te nau ala ki he vete.

16 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.

Ka ko e ngaahi Siu niʻihi naʻe ʻi he ngaahi puleʻanga ʻoe tuʻi naʻa nau fakakātoa fakataha ʻakinautolu, ʻonau tuʻu tali tau koeʻuhi ko ʻenau moʻui, pea naʻa nau maʻu ʻae mālōlō mei honau ngaahi fili, pea tāmateʻi ʻi honau ngaahi fili ko e toko fitu mano mo e toko nima afe, ka naʻe ʻikai te nau ala ki he vete,

17 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.

‌ʻI hono hongofulu mā tolu ʻoe ʻaho ʻoe [māhina ]ko ʻAtali: pea ʻi hono hongofulu mā fā ʻoe ʻaho ʻoe māhina ko ia naʻa nau mālōlō, ʻonau ngaohi ia ko e ʻaho kātoanga kai mo fakafiefia:

18 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.

Ka ko e kakai Siu naʻe ʻi Susani naʻa nau fakakātoa fakataha ʻakinautolu ʻi hono hongofulu mā tolu, pea ʻi hono hongofulu mā fā, pea ʻi hono hongofulu mā nima naʻa nau mālōlō, ʻo ngaohi ia ko e ʻaho kātoanga kai mo fakafiefia.

19 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat.

Ko ia ko e kakai Siu ʻoe ngaahi potu kakai, ʻaia naʻe nofo ʻi he ngaahi kolo taʻehanoʻā, naʻa nau ngaohi hono hongofulu mā fā ʻoe ʻaho ʻoe māhina, ko ʻAtali, ko e ʻaho fiefia mo kātoanga kai, mo e ʻaho lelei, ke feʻaveʻaki pē ʻae ngaahi ʻinasi kiate kinautolu.

20 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran,

Pea naʻe tohi ʻe Motekiai ʻae ngaahi meʻa ni, ʻo ne fekau ʻae ngaahi tohi ki he kakai Siu kotoa pē naʻe ʻi he ngaahi puleʻanga kotoa pē ʻoe tuʻi ko ʻAhasivelo, ʻae ofi mo e mamaʻo,

21 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,

Ke fakatuʻumaʻu ʻae meʻa ni ʻiate kinautolu, koeʻuhi ke nau tauhi maʻu hono hongofulu ma fā ʻoe ʻaho ʻoe māhina ko ʻAtali, mo hono hongofulu ma nima ʻoe ʻaho, ʻi he taʻu kotoa pē,

22 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.

‌ʻAia ko e ngaahi ʻaho naʻe mālōlō ai ʻae kakai Siu mei honau ngaahi fili, mo e māhina naʻe foki ai ʻae mamahi meiate kinautolu ki he fiefia, pea mei he tangi ki he ʻaho lelei: koeʻuhi ke nau ngaohi ia ko e ongo ʻaho kātoanga kai mo fakafiefia, mo e feʻaveʻaki ʻoe ngaahi meʻa kiate kinautolu, mo e ngaahi meʻa foaki ki he masiva.

23 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem --

Pea naʻe alea ʻae kakai Siu ke fai pe ʻo hangē ko ia kuo nau kamata, pea hangē ko ia naʻe tohi ʻe Motekiai kiate kinautolu;

24 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem;

Ko e meʻa ʻia Hamani ko e foha ʻo Hamitata, ko e tangata Ekaki, ko e fili ʻoe kakai Siu kotoa pē, ʻaia naʻa ne filioʻi kovi ki he kakai Siu ke fakaʻauha ʻakinautolu, mo ne fai ʻae “Puli,” ʻaia ko e talotalo, ke tāmateʻi ʻakinautolu, mo fakaʻauha ʻakinautolu;

25 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen.

Ka ʻi he haʻu ʻa Eseta ki he ʻao ʻoe tuʻi, naʻa ne fekau ʻi he ngaahi tohi, koeʻuhi ko ʻene filioʻi angakovi, ʻaia naʻa ne fakatupu ki he kakai Siu, ke foki mai ia ki hono ʻulu ʻoʻona, pea ke tautau ia mo hono ngaahi foha ki he tautauʻanga.

26 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem,

Ko ia naʻa nau ui ai ʻae ʻaho ko ia, ko Pulimi ko e hingoa mei he lea ko Puli. Ko ia ko e meʻa ʻi he ngaahi lea kotoa pē ʻoe tohi ni, pea mo ia naʻa nau mamata ki ai, ʻaia ʻoku kau ki he meʻa ni, pea mo ia naʻe hoko kiate kinautolu,

27 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden,

Naʻe tuʻutuʻuni ʻe he kakai Siu, pea fakahoko kiate kinautolu, pea ki honau hako, pea kiate kinautolu naʻe fakahoko ʻakinautolu kiate kinautolu, pea ke ʻoua naʻa ngata, kenau tauhi ʻae ongo ʻaho ni ʻo fakatatau ki heʻena tohi, pea fakatatau ki hono kuonga kuo tuʻutuʻuni ʻi he taʻu kotoa pē:

28 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.

Pea koeʻuhi ke manatuʻi mo tauhi ʻae ongo ʻaho ni, ʻi he toʻutangata kotoa pē [tuku ]fakaholo, ʻi he faʻahinga kotoa pē, ʻi he puleʻanga kotoa pē, pea ʻi he kolo kotoa pē: pea ko e ongo ʻaho ʻoe Pulimi ke ʻoua naʻa ngata mei he kakai Siu, pea ʻoua naʻa mole ʻae manatu ki ai mei honau hako.

29 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim.

Pea naʻe tohi ai ʻe Eseta ko e tuʻi fefine, ko e ʻofefine ʻo ʻApieli, mo Motekiai ko e Siu, ʻi he mālohi lahi, ke fakatuʻumaʻu hono ua ʻoe tohi ʻo Pulimi.

30 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike,

Pea naʻa ne fekau ʻae ngaahi tohi mo e ngaahi lea ʻae melino mo e moʻoni, ki he kakai Siu kotoa pē, ki he ngaahi vāhenga fonua ʻe teau mā uofulu mā fitu ʻoe puleʻanga ʻo ʻAhasivelo,

31 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.

Ke fakamoʻoni ki he ongo ʻaho ʻoe Pulimi ʻi hona kuonga, ʻo hangē ko e tuʻutuʻuni naʻe fekau ʻe Motekiai ko e Siu mo Eseta ko e tuʻi fefine, pea hangē ko ʻena tuʻutuʻuni moʻo kinaua pea maʻa honau hako, ko e meʻa ʻoe ʻaukai mo ʻenau tangi.

32 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.

Pea ko e fono ʻa Eseta naʻe fakapapau ki he ngaahi meʻa ʻoe Pulimi; pea naʻe tohi ia ʻi he tohi.