Efesierbrevet 4

1 Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått,

Pea ko eni, ko au ko e pōpula ʻae ʻEiki, ʻoku ou kole kiate kimoutolu, ke mou ʻaʻeva ʻo taau mo e ui ʻaia kuo uiuiʻi ʻaki ʻakimoutolu,

2 med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek

‌ʻI he angavaivai kotoa pē mo e angamalū, mo e kātaki fuoloa, ʻo fekātakiʻaki ʻi he ʻofa;

3 och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band:

‌ʻO ʻahiʻahi lahi ke tauhi ʻae feʻofoʻofani ʻoe Laumālie ʻi he noʻo ʻoe melino.

4 en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse --

‌ʻOku taha pe ʻae sino pea taha ʻae Laumālie, ʻio, ʻo hangē kuo ui ʻakimoutolu ki he ʻamanaki lelei pe taha ʻo homou uiuiʻi;

5 en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader,

Ko e ʻEiki pe taha, ko e tui pe taha, ko e papitaiso pe taha,

6 han som är över alla, genom alla och i alla.

Ko e ʻOtua pe taha mo e Tamai ʻatautolu kotoa pē, ʻaia ʻoku māʻolunga he meʻa kotoa pē, pea ʻi he meʻa kotoa pē, pea ʻoku nofoʻia ʻakimoutolu kotoa pē.

7 Men åt var och en särskild av oss blev nåden given, alltefter som Kristus tillmätte honom sin gåva.

Ka kuo foaki kiate kitautolu taki taha kotoa pē ʻae ʻofa, ʻo fakatatau ki hono lahi ʻoe foaki ʻa Kalaisi.

8 Därför heter det: "Han for upp i höjden, han tog fångar, han gav människorna gåvor."

Ko ia ʻoku ne pehē ai, “ʻI heʻene ʻalu hake ki ʻolunga, naʻa ne taki pōpula ʻae fakapōpula, ʻo ne ʻatu ʻae ngaahi foaki ki he kakai.”

9 Men detta ord "han for upp", vad innebär det, om icke att han förut hade farit hit ned till jordens lägre rymder?

(Pea ko ʻene “ʻalu hake,” ko e hā ia ka koeʻuhi naʻe tomuʻa ʻalu hifo ia ki he ngaahi potu ʻi mama ki lalo ni?

10 Den som for ned, han är ock den som for upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allt.

Ko ia naʻa ne ʻalu hifo, ko ia ia foki naʻa ne ʻalu hake ʻo māʻolunga lahi ʻaupito ʻi he ngaahi langi kotoa pē, koeʻuhi ke ne fakafonu ʻae ngaahi meʻa kotoa pē.)

11 Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare.

Pea “naʻa ne foaki ʻae niʻihi,” ko e kau ʻaposetolo; mo e niʻihi, ko e kau palōfita; mo e niʻihi, ko e kau ʻevangeliō; mo e niʻihi, ko e kau faifekau mo e kau akonaki;

12 Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp,

Ko hono fakahaohaoa ʻoe kakai māʻoniʻoni, mo e ngāue fakafaifekau, ke langa hake ʻae sino ʻo Kalaisi:

13 till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet.

Kae ʻoua ke tau hoko kotoa pē ki he fakataha ʻi he tui, pea mo e ʻiloʻi ʻoe ʻAlo ʻoe ʻOtua, ki he tangata haohaoa, ki he fuofua ʻo hono lahi ʻoe fonu ʻo Kalaisi:

14 Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag.

Koeʻuhi ke ʻoua naʻa tau kei fakatamaiki, ʻo feliliʻaki, mo feʻaveʻaki fano ʻe he matangi ʻoe akonaki kotoa pē, ʻi he poto kākā ʻoe tangata, mo e poto ʻi he fiemuʻa, ʻaia ʻoku nau toka tataʻo ai ke kākaaʻi;

15 Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen, och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.

Kae lea ʻaki ʻae moʻoni ʻi he ʻofa, pea tupu hake ʻiate ia, ʻaia ko Kalaisi ko e ʻulu, ʻi he meʻa kotoa pē:

16 Ty från honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift.

‌ʻAia ʻoku fakahokohoko ai ʻae sino kotoa, pea fakataha ʻi he meʻa ʻoku tokoni ʻaki ʻe he kupu kotoa pē, ʻo fakatatau ki hono faʻa fai ʻi he fua ʻoe potu kotoa pē, ʻoku tupulaki ai ʻae sino, pea langa hake ia ʻi he ʻofa.

17 Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren, att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra,

Pea ko e meʻa ni, ʻoku ou tala mo fakapapau ʻi he ʻEiki, ke ʻoua te mou kei ʻaʻeva ʻo hangē ko e ʻaʻeva ʻae Senitaile kehe, ʻi he vale ʻo honau loto,

18 hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.

Kuo fakapoʻuli honau loto, kuo fakamavaheʻi mei he moʻui fakaʻotua, ʻi he vale ʻoku ʻiate kinautolu, ko e meʻa ʻi he fefeka ʻo honau loto:

19 Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar.

‌ʻAkinautolu ʻoku taʻeongoʻi, kuo nau tukuange ʻakinautolu ki he anga fakalielia, ke fai ʻae meʻa ʻuli kotoa pē ʻi he fiefie fai.

20 Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus,

Ka kuo ʻikai pehē hono akonekina ʻakimoutolu meia Kalaisi;

21 om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom, som sanning är i Jesus:

He kuo fanongo ʻakimoutolu kiate ia, pea kuo akonekina ʻakimoutolu meiate ia, ʻo fakatatau ki he moʻoni ʻoku ʻia Sisu:

22 att I -- då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel -- haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser,

Pea ko e meʻa ʻi he ʻulungāanga motuʻa, ke mou siʻaki ʻae tangata motuʻa, ʻaia ʻoku fakalielia, pea tatau mo e ngaahi holi kovi fakakākā;

23 och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne,

Pea ke fakafoʻou ʻakimoutolu ʻi he tefito ʻo homou loto;

24 och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.

Pea ke ʻai ʻekimoutolu ʻae tangata foʻou, ʻaia ʻoku fakatupu ke tatau mo e ʻOtua ʻi he angatonu mo e māʻoniʻoni moʻoni.

25 Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar.

Ko ia ke liʻaki ʻae loi, kae taki taha lea ʻaki ʻae moʻoni ki hono kaungāʻapi: he ʻoku tau fekupuʻaki ʻakitautolu.

26 "Vredgens, men synden icke"; låten icke solen gå ned över eder vrede,

Ke mou ʻita, kae ʻalu hifo ʻae laʻā mo hoʻomou ʻita:

27 och given icke djävulen något tillfälle.

Pea ʻoua naʻa fakaʻataʻatā ki he tēvolo.

28 Den som har stulit, han stjäle icke mer, utan arbete hellre, och uträtte med sina händer vad gott är, så att han har något varav han kan dela med sig åt den som lider brist.

Ko ia ia naʻe kaihaʻa, ke ʻoua ʻe toe kaihaʻa: ka ne ngāue muʻa, ʻo fai ʻaki hono nima ʻae meʻa ʻoku lelei, koeʻuhi ke ne maʻu ke foaki kiate ia ʻoku masiva.

29 Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem som höra det.

Ke ʻoua naʻa haʻu ha talanoa ʻuli mei homou ngutu, ka ko ia ʻoku lelei ʻo ʻaonga ke langaʻaki hake, koeʻuhi ke tupu ai ʻae tokoni ki he kau fanongo.

30 Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom ett insegel, för förlossningens dag.

Pea ʻoua naʻa fakamamahi ki he Laumālie Māʻoniʻoni ʻoe ʻOtua, ʻaia kuo silaʻi ʻaki ʻakimoutolu ki he ʻaho ʻoe huhuʻi.

31 All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad ondska heter vare fjärran ifrån eder.

Tuku ke mamaʻo ʻiate kimoutolu ʻae loto kovi kotoa pē, mo e ʻita, mo e lili, mo e feʻiohoʻaki, mo e lea fakakovi, mo e fakafasifasi kotoa pē:

32 Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.

Kae feangaleleiʻaki ʻakimoutolu kiate kimoutolu, ʻo manavaʻofa, ʻo fefakamolemoleʻaki ʻakimoutolu, ʻo hangē ko e fakamolemolea ʻakimoutolu ʻe he ʻOtua koeʻuhi ko Kalaisi.