Predikaren 7
1 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.
Ett godt rykte är bättre än god salva, och dödsens dag bättre än födelsedagen.
2 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.
Bättre är gå i sorgahus än i gästabådshus; uti det ena är alla menniskors ändalykt, och den lefvande lägger det uppå hjertat.
3 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.
Sörja är bättre än le; ty genom sorg varder hjertat förbättradt.
4 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.
De visas hjerta är i sorgahuset, och dårars hjerta i glädjehuset.
5 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.
Bättre är höra dens visas straff, än att höra dårars sång.
6 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.
Ty dårars löje är såsom sprakande af törne under grytone; och det är ock fåfängelighet.
7 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.
En genvördig gör en visan oviljog, och förderfvar ett mildt hjerta.
8 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.
Änden på ett ting är bättre än dess begynnelse; en tålig ande är bättre än en hög ande.
9 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.
Var icke hastig till vrede; ty vreden hvilar uti ens dåras hjerta.
10 Spörj icke: "Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?" Ty icke av vishet kan du fråga så.
Säg icke: Hvad är det, att de förra dagar voro bättre än denne? Ty du frågar sådant icke visliga.
11 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.
Vishet är god mild arfvedelen, och hjelper, att en kan glädja sig af solene.
12 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.
Ty vishet beskärmar; penningar beskärma ock; men visheten gifver lif honom, som henne hafver.
13 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
Se på Guds verk; ty ho kan rätta det han gör krokot?
14 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.
I goda dagar var glad, och den onda dagen tag ock till godo; ty denna skapade Gud jemte den andra, att menniskan icke skall veta hvad tillkommande är.
15 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.
Jag hafver allahanda sett i mine fåfängelighets tid: Det är en rättfärdig, och förgås i sine rättfärdighet; och det är en ogudaktig, som länge lefver i sine ondsko.
16 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?
Var icke allt för mycket rättfärdig, ej heller för mycket vis, att du icke förderfvar dig.
17 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?
Var icke allt för mycket ogudaktig, och galnas icke, att du icke dör i otid.
18 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.
Det är godt att du detta fattar, och att du ock icke släpper det andra utu dina hand; ty den der Gud fruktar, han undkommer det allt.
19 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.
Vishet stärker den visa, mer än tio väldige, som i stadenom äro.
20 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.
Ty det är ingen menniska på jordene, som godt gör, och icke syndar.
21 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
Lägg ock icke på hjertat allt det man säger; på det du icke skall höra din tjenare banna dig.
22 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.
Ty ditt hjerta vet, att du ock ofta androm bannat hafver.
23 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: "Jag vill bliva vis", men visheten förblev fjärran ifrån mig.
Sådant allt hafver jag försökt visliga. Jag tänkte: Jag vill vara vis; men visheten kom långt ifrå mig.
24 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?
Det är fjerran, hvad skall det varda? Och det är fast djupt, ho kan finnat?
25 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,
Jag vände mitt hjerta till att förfara, och uppspörja, och uppsöka vishet och konst, till att förfara de ogudaktigas dårhet, och de galnas villfarelse;
26 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.
Och fann, att en sådana qvinna, hvilkens hjerta är nät och snara, och hennes händer bojor äro, är bittrare än döden. Den Gudi täck är, han undkommer henne; men syndaren varder genom henne fången.
27 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.
Si, det hafver jag funnit, säger Predikaren, hvart efter det andra, att jag måtte finna konst.
28 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.
Och min själ söker ännu, och hafver intet funnit. Ibland tusende hafver jag funnit en man; men ingen qvinno hafver jag funnit ibland alla.
29 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.
Allena skåda härtill: Jag hafver funnit, att Gud hafver gjort menniskona rätta; men de söka många konster.
