Predikaren 4
1 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
Then again, I, considered all the oppressive deeds which were done under the sun, —and lo! the tears of the oppressed, and they have no comforter, and, on the side of their oppressing, is power, and they have no comforter.
2 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva;
So, I, pronounced happy the dead, who were, already, dead, —more than the living, who were living, still;
3 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.
and, as better than both, him who had not yet come into being, —who had not seen the vexatious work, which was done under the sun.
4 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Then saw, I, all the toil and all the skill of the work, that, for this, a man was envied of his neighbour, —even this, was vanity, and a feeding on wind.
5 Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.
The dullard, claspeth his hands, and consumeth his own flesh.
6 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind.
Better a handful—with quietness, —than both hands, full—with toil, and feeding on wind.
7 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:
Then again, I, looked at a vain thing under the sun: —
8 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.
Here is one, without a second, even son or brother, he hath none, yet is there no end to all his toil, even his eye, is not satisfied with riches, —neither [saith he] For whom, am I toiling, and letting my soul want good? Even this, was vanity, yea a vexatious employment, it was!
9 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda.
Better are two, than one, —in that they have a good reward for their toil.
10 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom.
For, if the one should fall, [the other] would raise up his companion, —but alas! for him who is alone when he falleth, with no second to raise him up!
11 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm?
Moreover, if two lie together, then have they warmth, —but how can, one, have warmth?
12 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.
And, though an enemy should prevail against one, two, might make a stand before him, —and, a threefold cord, cannot soon be broken.
13 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
Better a boy poor and wise, —than a king, old and stupid, who knoweth not how to take warning any longer.
14 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
For, out of prison, came he forth to reign, yea, even in his own kingdom, was he born poor.
15 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
I saw all the living, who were going hither and thither under the sun, —[that they were] with the boy who was to be the second, who was to stand in the other’s place: —
16 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
There was no end to all the people, to all before whom he came, yet, they who should come later, would not rejoice in him, —surely, even this, was vanity, and a feeding on wind.
