Predikaren 3
1 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.
For every thing there is a fixed period, and an appointed time to every thing under heaven: —
2 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
A time to be born, and a time to die. A time to plant, and a time to pluck up what is planted.
3 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
A time to kill, and a time to heal. A time to breaking down, and a time to build up.
4 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
A time to weep, and a time to laugh. A time to mourn, and a time to dance.
5 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
A time to cast stones asunder, and a time to gather stones together. A time to embrace, and a time to refrain from embracing.
6 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
A time to seek, and a time to lose. A time to keep, and a time to cast away.
7 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
A time to rend, and a time to sew. A time to keep silence, and a time to speak.
8 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
A time to love, and a time to hate. A time of war, and a time of peace.—
9 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
What profit hath he who laboreth from that with which he wearieth himself?
10 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
I have seen the business which God hath given to the sons of men to exercise themselves therewith.
11 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
God maketh every thing good in its time; but he hath put the world into the heart of man, so that he understandeth not the work which God doeth, from the beginning to the end.
12 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.
I know that there is nothing better for a man than that he should rejoice and enjoy good his life long.
13 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
But when a man eateth and drinketh, and enjoyeth good through all his labor, this is the gift of God.
14 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
I know that whatever God doeth, that shall be for ever. Nothing can be added to it, and nothing taken from it; and God doeth it that men may fear before him.
15 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
That which is, was long ago; and that which is to be, hath already been; and God recalleth that which is past.
16 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
Moreover, I saw under the sun that in the place of justice there was iniquity; and in the place of righteousness, iniquity.
17 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.
Then said I in my heart, “God will judge the righteous and the wicked.” For there shall be a time for every matter and for every work.
18 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.
I said in my heart concerning the sons of men, that God will prove them, in order that they may see that they are like the beasts.
19 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.
For that which befalleth the sons of men befalleth beasts: one lot befalleth both. As the one dieth, so dieth the other. Yea, there is one spirit in them, and a man hath no pre-eminence above a beast; for all is vanity.
20 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.
All go to one place; all are from the dust, and all turn to dust again.
21 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?
Who knoweth the spirit of man, whether it goeth upward, and the spirit of a beast, whether it goeth downward to the earth?
22 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?
And so I saw that there is nothing better than that a man should rejoice in his labors; for that is his portion. For who shall bring him to see what shall be after him?
