Apostlagärningarna 27
1 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
Pea kuo pau ke mau folau ki ʻItali, naʻa nau tuku ʻa Paula mo e kau pōpula kehe ki [he tokotaha ]ko Suliusi hono hingoa, ko e ʻeikitau ʻi he “Kongakau ʻa ʻAokositusi.”
2 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
Pea naʻa mau heka ʻi he vaka mei ʻAtalamaito, naʻe te u folau ki he matātahi ʻo ʻEsia; pea naʻa mau fai ia, pea ko homau tokotaha ko ʻAlisitake, ko e Masitōnia mei Tesalonika.
3 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.
Pea pongipongi hake ai, naʻa mau tuku taula ʻi Saitoni. Pea naʻe ʻofa ʻa Suliusi kia Paula, ʻo ne tukuange ia ke ʻalu ki ʻuta, ke ne maʻu ʻae ʻofa ʻa hono kāinga.
4 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.
Pea kuo mau fai lā mei ai, pea mau folau mo fakaū ʻi Saipalo, he naʻe tokai ʻae matangi.
5 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
Pea kuo mau folau ʻi he tahi ʻo Silisia mo Pamifilia, pea mau aʻu atu ki Maila ʻi Lisia.
6 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
Pea ʻilo ai ʻe he ʻeikitau ʻae vaka mei ʻAlekisānitia, naʻe te u folau ki ʻItali; pea naʻa ne fakaheka ai ʻakimautolu.
7 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
Pea kuo ʻaho lahi mo ʻemau folau siʻi pē, he naʻe tokai ʻae matangi, pea kuo mau feʻunga nai mo Naitusi, pea ne mau folau ʻo fakaū ʻi Keliti, ʻo ofi ki Salamone;
8 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
Pea naʻe ʻikai mei tō ia, pea naʻa mau lava ki he potu ʻoku ui, Ko e taulanga lelei; ʻaia naʻe ofi ki ai ʻae kolo ko Lesea.
9 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
Pea kuo ʻosi ʻae ngaahi ʻaho lahi, pea kuo hoko ʻo faingataʻa ʻae folau, koeʻuhi kuo hili ʻae ʻaukai, pea valokiʻi ʻe Paula,
10 och sade: "I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv."
ʻo ne pehē kiate kinautolu, “ʻAe kau matāpule, ʻoku ou ʻilo ko e folau ni ʻe tuʻutāmaki mo kovi lahi, pea ʻoku ʻikai ki he ʻuta mo e vaka pē, ka ki heʻetau moʻui foki.”
11 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
Ka naʻe tui lahi ʻae ʻeikitau ki he toutai mo e ʻeiki vaka, kae ʻikai ki he ngaahi meʻa naʻe leaʻaki ʻe Paula.
12 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
Pea koeʻuhi naʻe ʻikai lelei ʻae taulanga ke nau ʻi ai ʻi he faʻahitaʻu afā, pea pehē ʻe he tokolahi ke fusi taula, ʻo ʻahiʻahi ke nau lava ki Finesi, ke nau ʻi ai ʻi he faʻahitaʻu afā; ko e taulanga ia ʻi Keliti, pea ʻoku ava ia ki he tonga-hihifo mo e lulunga.
13 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
Pea ʻi he angi iiki ʻae matangi tonga, pea nau pehē, kuo nau lavaʻi ia, naʻa nau fusi taula, ʻo folau ʻo ofi ki Keliti.
14 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
Ka kuo fuofuoloa siʻi pē, pea puke ʻae matangi mālohi, ʻoku ui ko e “ʻUlokitone.”
15 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
Pea ʻi he moʻua ai ʻae vaka, mo e ʻikai faʻa fakatauala, naʻa mau hafu ai.
16 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
Pea ʻi heʻemau folau ʻo fakaū ʻi he motu ʻoku ui ko Kalauta, naʻe faingataʻa ʻaupito ʻemau maʻu mai ʻae vaka fokotuʻu:
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
Pea kuo nau fusi hake ia, pea nau tāliu, ʻo haʻihaʻi ʻae vaka: pea tuku fanā, ko e manavahē naʻa toka [ʻae vaka ]ʻi he ʻoneʻone holo, pea mau hafu pe.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
Pea ʻi heʻemau mātuʻaki tōmohopo ʻi he afā, ʻo pongipongi ai, naʻa nau tolo;
19 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
Pea ʻi hono ʻaho tolu, naʻa nau laku ʻaki honau nima ʻae alanga vaka.
20 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
Pea ʻi he ʻikai hā mai ʻae laʻā pe ko e fetuʻu ʻi he ngaahi ʻaho lahi, pea ʻalo ʻae afā, naʻe mole ʻiate kimautolu ʻae ʻamanaki ki he moʻui.
21 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: "I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
Pea kuo fuoloa mo e ʻaukai pē, pea toki tuʻu hake ʻa Paula ʻi honau ʻao, ʻo ne pehē, “ʻAe kau matāpule, naʻe totonu hoʻomou tui mai kiate au, ke ʻoua naʻa fusi taula ʻi Keliti, ke hoko ai ʻae kovi mo e maumau ni.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
Ka ko eni, ʻoku ou pehē atu kiate kimoutolu, “ke mou fiemālie: koeʻuhi ʻe ʻikai mate ha taha ʻiate kimoutolu, ka ko e vaka pē.
23 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
He naʻe tuʻu ofi mai kiate au ʻi he poōni ha ʻāngelo ʻae ʻOtua, ʻaia ʻoku ʻaʻana au, pea ko ia ʻoku ou tauhi.
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
ʻO ne pehē mai, ‘ʻE Paula, ʻoua naʻa ke manavahē; he te ke aʻu atu koe ki he ʻao ʻo Sisa:
25 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
Ko ia ʻae kau matāpule, ke mou fiemālie: he ʻoku ou tui ki he ʻOtua, ʻe fai ʻo hangē ko e meʻa kuo tala mai.”
26 Men på en ö måste vi bliva kastade."
Ka ʻe tūkia ʻakitautolu ʻi ha motu ʻe taha.
27 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.
Pea kuo kakato ʻae pō ʻe hongofulu ma fā, pea kuo mau hafu fano ʻi he tahi ʻo ʻAtilia, pea tuʻuapō nai, pea mahalo ʻae kau vaka kuo nau ofi ki ha fonua;
28 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.
Pea naʻa nau tukutuku, pea ʻilo ko e ofa ʻe uangokumi: pea kuo nau ngaholo siʻi atu, pea toe tukutuku, pea ʻilo ko e ofa ʻe tekumi mā nima.
29 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.
Pea naʻa nau manavahē telia naʻa mau toka ʻi ha hakau, pea nau lī ʻae taula ʻe fā ʻi he taumuli, mo nau fakaʻamu ki he ʻaho.
30 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.
Pea naʻe fai ke feholaki ʻae kau kauvaka mei he vaka, he naʻa nau tuku hifo ʻae vaka fokotuʻu ki tahi, ʻo hangē ko haʻanau fie ʻave taula ki he taumuʻa;
31 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: "Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas."
Ka naʻe pehē ʻe Paula ki he ʻeikitau mo e kau tau, “Kapau ʻe ʻikai nofo ʻakinautolu ni ʻi he vaka, ʻe ʻikai te mou moʻui.”
32 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.
Pea naʻe toki tutuʻu ʻe he kau tau ʻae maea ʻoe vaka fokotuʻu, pea ʻauhia ia.
33 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: "Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.
Pea kuo ofi ʻae ʻaho, pea kole ʻa Paula kiate kinautolu kotoa pē ke nau kai, ʻo ne pehē, “Ko hono hongofulu ma fā eni ʻoe ʻaho mo hoʻomou nofo, ʻo taʻefai-hoʻomou-keinanga.
34 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.
Pea ko ia ʻoku ou kole kiate kimoutolu ke mou kai; ke mālohi ai homou sino: koeʻuhi ʻe ʻikai tō ʻi he ʻulu ʻo homou tokotaha ha tuʻoni louʻulu ʻe taha.”
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.
Pea kuo pehē ʻene lea, pea ne toʻo ʻae mā, ʻo fakafetaʻi ki he ʻOtua ʻi he ʻao ʻokinautolu kotoa pē: pea kuo ne pakiʻi ia, pea ne kamata kai.
36 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
Pea naʻa nau toki fiefia kotoa pē, pea kai foki ʻekinautolu.
37 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.
Pea naʻa mau toko uangeau mo e toko fitungofulu ma toko ono ʻi he vaka.
38 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
Pea hili ʻenau fakamaʻamaʻa ʻae vaka, ʻo tolo ʻae uite ki tahi.
39 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.
Pea ʻi heʻene ʻaho, naʻe ʻikai te nau ʻilo ʻae fonua: ka naʻa nau vakai ki he ava naʻe ai hono fanga, pea naʻa nau holi ʻo kapau ʻe mafai, ke fakaʻoho ai ʻae vaka.
40 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
Pea kuo nau motuhi ʻae ngaahi taula, ʻo tuku pe ʻi tahi, pea veteange ʻae taufoe ʻoe foheʻuli, ʻonau fai ia, ke ʻalu ki ʻuta.
41 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.
Pea naʻa nau tō ki he potu ʻoku fetaulaki ai ʻae tahi ʻe ua, ʻonau fakatoka ai ʻae vaka; pea naʻe toka maʻu ʻae taumuʻa, pea ʻikai faʻa ueʻi, ka naʻe maumau hono taumuli ʻe he mālohi ʻoe peau.
42 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
Pea naʻe fakakaukau ʻae kautau ke tāmateʻi ʻae kau pōpula, telia naʻa kakau ha niʻihi, ʻo hao.
43 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
Ka naʻe fie fakamoʻui ʻa Paula ʻe he ʻeikitau mei honau loto, ko ia ne ne taʻofi ʻakinautolu; ʻo ne fekau kiate kinautolu ʻoku faʻa kakau ke nau hopo, ʻo muʻomuʻa ki ʻuta:
44 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.
Pea ko hono toe, ko e niʻihi ʻi he laupapa, ko e niʻihi ʻi he ngaahi meʻa ʻoe vaka. Pea fai fai ia pea mau hao kotoa pē ki ʻuta.
