Apostlagärningarna 27
1 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
When it was decided that we would sail to Italy, they transferred Paul and some other prisoners to a centurion named Julius, of the Augustan Cohort.
2 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
We got on board a ship of Adramyttium and put out to sea, intending to sail by the ports along the coast of Asia. With us was Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica.
3 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.
The next day we put in at Sidon, and Julius treated Paul kindly, allowing him to go to his friends and receive care.
4 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.
From there we put out to sea and sailed under the lee of Cyprus, because the winds were against us.
5 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
After sailing across the open sea off Cilicia and Pamphylia, we arrived at Myra of Lycia.
6 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
There the centurion found an Alexandrian ship that was sailing to Italy and put us on board.
7 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
We sailed along slowly for many days and arrived with difficulty off Cnidus. When the wind did not allow us to hold our course, we sailed under the lee of Crete off Salmone.
8 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
Sailing along the coast with difficulty, we came to a place called Fair Havens, which was near the city of Lasea.
9 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
Since much time had been lost and the voyage had now become dangerous because the Fast was already over, Paul advised the ship's officers,
10 och sade: "I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv."
“Men, I perceive that this voyage is going to result in damage and great loss, not only of the cargo and of the ship, but also of our lives.”
11 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
But the centurion was persuaded by the ship's captain and the shipowner rather than by what Paul said.
12 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
Because the harbor was not a suitable place for spending the winter, the majority made a decision to set sail from there also, hoping to somehow reach Phoenix, a harbor of Crete facing southwest and northwest, so that we could spend the winter there.
13 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
When a south wind started blowing gently, they thought that the opportunity had come for them to carry out their plan. So they weighed anchor and sailed closely along the shore of Crete.
14 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
But before long, a hurricane-force wind called Euroclydon swept down from the island.
15 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
When the ship was caught by the storm and could not head into the wind, we gave way to it and were driven along.
16 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
Running under the lee of a small island called Clauda, we were able with difficulty to secure the skiff.
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
After hoisting it up, the sailors used supports to undergird the ship. Then, fearing they might run aground on the Syrtis, they lowered the gear, and in this manner the ship was driven along.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
The next day, because we were being severely battered by the storm, the sailors began throwing the cargo overboard.
19 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
On the third day we threw the ship's tackle overboard with our own hands.
20 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
When neither sun nor stars appeared for many days, and the violent storm continued to rage, all hope that we might be saved was lost.
21 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: "I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
Since there had been little desire to eat, Paul stood up among them and said, “Men, you should have listened to my advice not to set sail from Crete; then you would have spared yourselves this damage and loss.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
But now I advise you to be of good cheer, for there will be no loss of life among you, but only of the ship.
23 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
For this very night an angel of the God to whom I belong and whom I serve stood beside me
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
and said, ‘Do not be afraid, Paul; yoʋ must stand before Caesar. And behold, God has granted yoʋ the safety of all who are sailing with yoʋ.’
25 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
Therefore be of good cheer, men, for I have faith in God that it will happen just as I have been told.
26 Men på en ö måste vi bliva kastade."
But we must run aground on some island.”
27 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.
When the fourteenth night had come, as we were being driven across the Adriatic Sea, about midnight the sailors suspected that they were approaching some land.
28 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.
So they took a sounding and found it to be twenty fathoms. After going a little farther, they took another sounding and found it to be fifteen fathoms.
29 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.
Fearing that we might run aground on the rocks, they let down four anchors from the stern and prayed for daybreak to come.
30 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.
Then the sailors tried to escape from the ship by lowering the skiff into the sea under the pretense that they were going to lay out anchors from the bow.
31 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: "Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas."
So Paul said to the centurion and the soldiers, “If these men do not remain in the ship you cannot be saved.”
32 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.
Then the soldiers cut away the ropes of the skiff and let it drift away.
33 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: "Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.
When daybreak was about to come, Paul encouraged them all to take some food, saying, “Today is the fourteenth day that you have continued in suspense without eating, having taken nothing.
34 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.
Therefore I urge you to take some food, for this is important for your survival, since not a hair will fall from the head of any one of you.”
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.
After saying this, Paul took some bread and gave thanks to God in the presence of them all. Then he broke it and began to eat.
36 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
They were all encouraged and took food themselves.
37 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.
(Altogether there were two hundred seventy-six of us on the ship.)
38 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
When they had eaten their fill of food, they began to lighten the ship by throwing the wheat out into the sea.
39 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.
When daybreak came, the sailors did not recognize the land. But they noticed a bay with a beach and decided that, if possible, they would run the ship ashore there.
40 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
So they cut away the anchors and left them in the sea, at the same time loosening the bands of the rudders. Then they hoisted the foresail up into the blowing wind and made for the beach.
41 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.
But they struck a sandbar and ran the ship aground. The bow stuck fast and remained immovable, and the stern was being broken apart by the force of the waves.
42 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
The soldiers' plan was to kill the prisoners, so that none of them would swim away and escape.
43 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
But the centurion, wishing to save Paul's life, kept them from carrying out their plan. So he ordered those who could swim to jump overboard first and get to land,
44 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.
and the rest were to follow, some on planks and some on pieces of the ship. And so it was that they were all brought safely to land.
