Apostlagärningarna 13

1 I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes' fosterbroder, och Saulus.

Pea naʻe ʻi he siasi ʻi ʻAniteoke ʻae niʻihi ko e kau palōfita mo e akonaki; ko Pānepasa, mo Simione ʻoku ui ko Nika, mo Lusio mei Sailine, mo Maneno, ʻaia naʻa na nonofo mo Helota ko e tuʻi, pea mo Saula.

2 När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: "Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till."

Pea lolotonga ʻenau ngāue ki he ʻEiki, mo ʻaukai, naʻe pehē ʻe he Laumālie Māʻoniʻoni, “Vavahe mai maʻaku ʻa Pānepasa mo Saula ki he ngāue kuo u fili ʻakinaua ki ai.”

3 Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad.

Pea kuo nau ʻaukai mo lotu, pea nau hili honau nima kiate kinaua, ʻo tuku ke na ō.

4 Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.

Pea kuo fekau ʻakinaua ʻe he Laumālie Māʻoniʻoni, naʻa na ō ki Selusia; pea folau mei ai ki Saipalo.

5 Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom tjänare.

Pea ʻi heʻena ʻi Salamisi, naʻa na malangaʻaki ʻae folofola ʻae ʻOtua ʻi he ngaahi falelotu ʻoe kakai Siu: pea naʻe ʻiate kinaua foki ʻa Sione ko [hona ]tauhi.

6 Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus,

Pea kuo ʻosi ʻae motu ʻi heʻenau ʻalu, pea nau aʻu ki Pafosi, ʻonau ʻilo ai ʻae fie mana ʻe tokotaha, ko e palōfita loi, ko e Siu, naʻe hingoa ko Pāsisu:

7 som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord.

Naʻe nonofo ia mo e pule ʻoe fonua, ko Sesio-Paula, ko e tangata poto; pea naʻe ui mai ʻe ia kia Pānepasa mo Saula, ko ʻene fie fanongo ki he folofola ʻae ʻOtua.

8 Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma till tro.

Ka naʻe fakatanga ʻakinaua ʻe he fie mana ko ʻElima, (he ko hono ʻuhinga ia ʻo hono hingoa, ) ʻo ne ʻahiʻahi ke taʻofi ʻae pule ke ʻoua naʻa tui ia.

9 Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och fäste ögonen på honom

Pea naʻe fonu ʻa Saula, (ʻa ia foki ko Paula, ) ʻi he Laumālie Māʻoniʻoni, pea ne sio fakamamaʻu kiate ia,

10 och sade: "O du djävulens barn, du som är full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?

Mo ne pehē, “ʻA koe, ʻoku ke fonu ʻi he kākā kotoa pē mo e pauʻu kotoa pē, ko e foha ʻoe tēvolo, ko e fili ʻoe māʻoniʻoni kotoa pē, ʻe ʻikai te ke tuku hoʻo fakakoviʻi ʻae ngaahi hala totonu ʻoe ʻEiki?

11 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen." Och strax föll töcken och mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom.

Pea ko eni, vakai, kuo ʻiate koe ʻae nima ʻoe ʻEiki, pea te ke kui, pea ʻe ʻikai te ke mamata ki he laʻā ʻo fuoloa.” Pea tō leva kiate ia ʻae nenefu mo e fakapoʻuli; pea ne tautaufā ʻo kumi ha taha ke ne tataki ia ʻi hono nima.

12 När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över Herrens lära och kom till tro.

Pea kuo mamata ʻe he pule ki he meʻa kuo fai, pea tui ia, he kuo ofo ʻi he akonaki ʻae ʻEiki.

13 Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem.

Pea kuo ʻalu ʻa Paula mo hono kau fononga ʻi Pafosi, naʻa nau aʻu ki Peaka ʻi Pamifilia: pea liʻaki ʻakinaua ʻe Sione, kae foki ia ki Selūsalema.

14 Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig där.

Pea kuo na ō ʻi Peaka, pea na aʻu ki ʻAniteoke ʻi Pisitia, pea hū ki he falelotu ʻi he ʻaho Sāpate, ʻo nofo hifo.

15 Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: "Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det."

Pea hili ʻae lau ʻoe fono mo e kau palōfita, naʻe fakahā ʻe he kau pule ʻoe falelotu kiate kinaua, ʻo pehē, “Ongo tangata ko e kāinga, kapau ʻoku ʻiate kimoua ha akonaki maʻae kakai, ke mo lea.”

16 Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: "I män av Israels hus och I som 'frukten Gud', hören mig.

Pea tuʻu hake ʻa Paula, ʻo kamo ʻaki hono nima, mo ne pehē, “ʻAe kakai ʻIsileli, mo kimoutolu ʻoku manavahē ki he ʻOtua, tokanga mai.

17 Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.

Ko e ʻOtua ʻoe kakai ʻIsileli ni, naʻa ne fili ʻetau ngaahi tamai, pea ne hakeakiʻi ʻae kakai ʻi he nofo ʻāunofo ʻi he fonua ko ʻIsipite, pea ne ʻomi ʻakinautolu mei ai ʻaki ʻae nima kuo mafao.

18 Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem i öknen.

Pea naʻa ne kātaki ʻenau anga ʻi he toafa ʻi he taʻu ʻe fāngofulu nai.

19 Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar åt dem.

Pea ʻi he fakaʻauha ʻe ia ʻae puleʻanga ʻe fitu ʻi he fonua ko Kēnani, naʻa ne tufaki honau fonua kiate kinautolu ʻi he talotalo.

20 Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.

Pea hili ia, naʻe foaki ʻae kau fakamaau ʻi he taʻu ʻe fāngeau mo e nimangofulu nai, ʻo aʻu kia Samuela ko e palōfita.

21 Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

“Pea hili ia, naʻa nau holi ki ha tuʻi pea naʻe tuku ʻe he ʻOtua kiate kinautolu, ʻi he taʻu ʻe fāngofulu, ʻa Saula ko e foha ʻo Kisi, ko e tangata ʻi he faʻahinga ʻo Penisimani.

22 Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem. Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall i alla stycken göra min vilja.'

Pea kuo ne liua ia, pea ne fokotuʻu ʻa Tevita ko honau tuʻi; ʻaia naʻa ne fakamoʻoni ai, ʻo pehē, ‘Kuo u ʻilo ʻa Tevita ko e foha ʻo Sese, ko e tangata tatau mo hoku loto, pea ʻe fai ʻe ia ʻa hoku loto kotoa pē.’

23 Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel.

Pea kuo fokotuʻu ki ʻIsileli ʻe he ʻOtua ʻi he hako ʻoe tangata ni ʻae Fakamoʻui ko Sisu, ʻo hangē ko e talaʻofa:

24 Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk.

Ka naʻe fuofua malangaʻaki ʻe Sione ʻae papitaiso ʻoe fakatomala, ki he kakai kotoa pē ʻo ʻIsileli, ʻi he teʻeki ai haʻu ia.

25 Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'

Pea ʻi he fakaʻosi ʻe Sione ʻene lakanga, naʻa ne pehē, ‘ʻOku mou pehē ko hai au? ʻOku ʻikai ko ia au. Kae vakai, ʻoku muimui mai ʻae tokotaha ʻiate au, ʻaia ʻoku ʻikai taau mo au ke u vete ʻae topuvaʻe mei hono vaʻe.’

26 Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt.

“ʻAe kau tangata ko e kāinga, ko e fānau ʻae hako ʻo ʻEpalahame, mo ia fulipē ʻiate kimoutolu ʻoku manavahē ki he ʻOtua, kuo fekau mai kiate kimoutolu ʻae tala ʻoe fakamoʻui ni.

27 Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses;

He ko kinautolu ʻoku nofo ʻi Selūsalema, mo honau kau pule, ko e meʻa ʻi heʻenau taʻeʻilo ia, mo e leʻo ʻoe kau palōfita ʻoku lau ʻi he ʻaho Sāpate kotoa pē, kuo nau fakamoʻoni ia ʻi he fakamaauʻi ke mate.

28 och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.

Pea neongo ʻae ʻikai pe te nau ʻilo ha meʻa ke mate ai ia, ka naʻa nau kole kia Pailato ʻa hono tāmateʻi.

29 När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav.

Pea hili ʻenau fakamoʻoni ʻaia kotoa pē kuo tohi kiate ia, naʻa nau vete hifo ia mei he ʻakau, ʻo tuku ki he fonualoto.

30 Men Gud uppväckte honom från de döda.

Ka naʻe fokotuʻu ia ʻe he ʻOtua mei he mate:

31 Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans vittnen inför folket.

Pea naʻe mamata kiate ia ʻi he ngaahi ʻaho lahi ʻakinautolu naʻe omi mo ia mei Kāleli ki Selūsalema, ʻaia ko ʻene kau fakamoʻoni ki he kakai.

32 Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,

Pea ʻoku ma fakahā kiate kimoutolu ʻae ongoongolelei, koeʻuhi ʻi he talaʻofa naʻe tuku ki he ngaahi tamai,

33 såsom ock är skrivet i andra psalmen: 'Du är min Son, jag har i dag fött dig.'

Ko ia kuo fakamoʻoni ʻe he ʻOtua kiate kitautolu ko ʻenau fānau, ʻi heʻene toe fokotuʻu ʻa Sisu; ʻo hangē ko ia kuo tohi ʻi hono ua ʻoe Saame, ‘Ko hoku ʻAlo koe, kuo u fakatupu koe he ʻaho ni.

34 Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: 'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften som jag i trofasthet har givit åt David.'

Pea koeʻuhi ko ʻene fokotuʻu ia mei he pekia, ke ʻoua naʻa toe foki ki he ʻauʻauha, naʻa ne lea pehē, ‘Te u tuku kiate kimoutolu ʻae ngaahi meʻaʻofa moʻoni ʻa Tevita.’

35 Därför säger han ock i en annan psalm: 'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'

Ko ia ʻoku pehē ai foki ʻe ia ʻi he [Saame ]ʻe taha, ‘ʻE ʻikai te ke tuku ʻa hoʻo tokotaha māʻoniʻoni ke ʻilo ʻae ʻauʻauha.’

36 När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;

He kuo hili ʻae fai ʻe Tevita ʻi hono kuonga ki he finangalo ʻoe ʻOtua, ne mohe ia, pea tanu ia mo ʻene ngaahi tamai, pea ʻilo ʻe ia ʻae ʻauʻauha:

37 men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.

Ka ko ia naʻe toe fokotuʻu ʻe he ʻOtua, naʻe ʻikai ʻilo ʻe ia ʻae ʻauʻauha.

38 Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder,

Ko ia ke ʻilo ʻekimoutolu, ʻae kau tangata ko e kāinga, ʻoku malangaʻaki kiate kimoutolu ʻi he tangata ni ʻae fakamolemole ʻoe angahala:

39 och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva friade.

Pea ko e meʻa ʻiate ia, ko kinautolu kotoa pē ʻoku tui, ʻoku fakatonuhiaʻi mei he meʻa kotoa pē, ʻaia naʻe ʻikai faʻa fakatonuhia mei ai ʻe he fono ʻa Mōsese.

40 Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos profeterna:

Ko ia vakai telia naʻa hoko kiate kimoutolu ʻaia ʻoku fakahā ʻi he kau palōfita;

41 'Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder.'"

‘Vakai, ʻakimoutolu ʻae kau luma, pea ofo, mo malaʻia: he ʻoku ou fai ha ngāue ʻi homou ngaahi ʻaho, ha ngāue ʻe ʻikai ʻaupito te mou tui ki ai, neongo hono fakahā ʻe ha tangata kiate kimoutolu.”

42 När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak.

Pea ʻi he ʻalu ʻae kakai Siu ʻi he falelotu, naʻe kole ʻae Senitaile ke malangaʻaki kiate kinautolu ʻae ngaahi lea ni ʻi he Sāpate ʻe haʻu.

43 Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.

Pea kuo tutuku ʻae kakai, naʻe muimui ʻia Paula mo Pānepasa ʻae Siu mo e kakai ului faʻa lotu tokolahi: pea naʻa na lea kiate kinautolu, ʻo akonakiʻi ke nau tuʻumaʻu ʻi he ʻofa ʻae ʻOtua.

44 Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord.

Pea hoko ki he ʻaho Sāpate ʻe taha, naʻe meimei fakataha ʻae kolo kotoa pē, ke fanongo ki he folofola ʻae ʻOtua.

45 Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.

Ka ʻi he mamata ʻae kakai Siu ki he fuʻu tokolahi, naʻa nau feinga ʻaupito, mo nau lea kehe ki he ngaahi meʻa naʻe leaʻaki ʻe Paula, ʻo fakakikihi mo lea kovi lahi.

46 Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: "Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna. (aiōnios g166)

Pea naʻe toki mālohi ai ʻae loto ʻo Paula mo Pānepasa, ʻo na pehē, “Naʻe totonu ke tomuʻa leaʻaki ʻae folofola ʻae ʻOtua kiate kimoutolu: ka ʻi hoʻomou tekeʻi atu ia ʻiate kimoutolu, pea fakahā ʻoku ʻikai te mou ʻaonga ki he moʻui taʻengata, vakai, te ma ō ki he kakai Senitaile. (aiōnios g166)

47 Ty så har Herren bjudit oss: 'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'"

He kuo pehē ʻae fekau ʻae ʻEiki kiate kimautolu, Kuo u fokotuʻu koe koe maama ki he ngaahi Senitaile, pea koeʻuhi ko e moʻuiʻanga ki he ngaahi ngataʻanga ʻo māmani.”

48 När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv. (aiōnios g166)

Pea ʻi he fanongo eni ʻe he kakai Senitaile, naʻa nau fiefia, mo fakamālōʻia ʻae folofola ʻae ʻOtua: pea naʻe tui ʻakinautolu kotoa pē naʻe loto ki he moʻui taʻengata. (aiōnios g166)

49 Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.

Pea naʻe malangaʻaki ʻae folofola ʻae ʻEiki ʻi he fonua kotoa pē ko ia.

50 Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som "fruktade Gud", så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område.

Ka naʻe fakatupu ʻe he kakai Siu ʻae loto ʻoe kau fefineʻeiki kuo lotu, mo e kau matāpule tangata ʻoe kolo, ʻonau fakalanga ʻae fakatanga kia Paula mo Pānepasa, pea naʻe kapusi ʻakinaua ʻi honau fonua.

51 Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig till Ikonium.

Ka naʻa na tūtuuʻi ʻae efu mei hona vaʻe kiate kinautolu, pea na ō ki ʻIkoniume.

52 Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

Pea naʻe fakapito ʻaki ʻae kau ākonga ʻae fiefia, mo e Laumālie Māʻoniʻoni.