Apostlagärningarna 12
1 Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av dem som hörde till församlingen.
På samma tid tog Konung Herodes fatt på några af församlingene, till att pina dem.
2 Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
Och drap han Jacobum, Johannis broder, med svärd.
3 När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets högtid.
Och då han såg, att det behagade Judomen väl, tog han ock fatt på Petrus; och det var om Sötebrödsdagarna.
4 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man, att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa honom fram inför folket.
Då han nu fick fatt på honom, satte han honom i fängelse, antvardandes honom fyra qvarter krigsknektar, till att förvaran; aktandes efter Påskana hafva honom ut för folket.
5 Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad enträget till Gud för honom.
Och Petrus förvarades i fängelset. Men församlingen hade bön till Gud för honom, utan återvändo.
6 Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor; och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka fängelset.
När nu Herodes ville haft honom före, i den samma nattene sof Petrus emellan två krigsknektar, bunden med två kedjor; och vaktarena voro för dörrene, och togo vara på fängelset.
7 Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Stå nu strax upp"; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
Och si, Herrans Ängel stod för honom, och ett sken lyste i huset, och stötte Petrum på sidona, och väckte honom upp, sägandes: Statt upp snarliga. Och kedjorna föllo utaf hans händer.
8 Ängeln sade ytterligare till honom: "Omgjorda dig, och tag på dig dina sandaler." Och han gjorde så. därefter sade ängeln till honom: "Tag din mantel på dig och följ mig."
Och sade Ängelen till honom: Bind om dig, och tag dina skor uppå; han ock så gjorde. Och han sade till honom: Tag din kjortel uppå, och följ mig.
9 Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att det var en syn han såg.
Och så gick han ut, och följde honom; och visste icke, att det var sant, som skedde af Ängelen, utan mente att han hade sett en syn.
10 När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i detsamma försvann ängeln ifrån honom.
Och de gingo fram genom den första och andra vakten, och kommo till jernporten, som drog åt staden; den öppnades dem af sig sjelf; och de gingo derut, dragandes framåt en gato långt; och i det samma kom Ängelen ifrå honom.
11 När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: "Nu vet jag och är förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade väntat sig."
Då Petrus kom till sig igen, sade han: Nu vet jag förvisso, att Herren hafver sändt sin Ängel, och tagit mig utu Herodis hand, och ifrån all Judiska folkens åstundan.
12 När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
Och då han besinnade sig, kom han till Marie hus, som var Johannis moder, den ock kallades Marcus; och der voro månge församlade, och bådo.
13 Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn Rode, för att höra vem det var.
Då Petrus klappade på porten, gick en piga ut att höra ho der var, benämnd Rode.
14 Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod utanför porten.
Och då hon kände Petri röst, lät hon icke upp porten, för glädjes skull; utan lopp in, och bådade dem att Petrus stod för porten.
15 Då sade de till henne: "Du är från dina sinnen." Men hon bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: "Det är väl hans ängel."
Då sade de till henne: Du äst icke vid din sinne. Då stod hon fast derpå, att det var så. Då sade de: Hans Ängel äret.
16 Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med häpnad att det var han.
Men Petrus höll uppå att klappa. När de då uppläto, fingo de se honom, och förundrade sig.
17 Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset. Och han tillade: "Låten Jakob och de andra bröderna få veta detta." Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan ort.
Då tecknade han dem med handene, att de skulle tiga; och förtäljde dem, huru Herren hade frälst honom utu fängelset; och han sade: Görer Jacobo och bröderna båd härom. Sedan gick han derut, och drog bort på en annan stad.
18 Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
Men då dager vardt, var icke litet bekymmer ibland krigsknektarna, hvad af Petro skulle vordit.
19 När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till Cesarea och vistades sedan där.
Och Herodes hade båd efter honom, och fann honom icke; ty lät han ransaka vakterna, och hafva dem bort; och for ned af Judeen till Cesareen, och dvaldes der.
20 Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna. Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty deras land hade sin näring av konungens.
Och Herodes var illa tillfrids med dem af Tyro och Sidon. Men de kommo endrägteliga till honom, och talade vid Blastum, som Konungens kamererare var, och begärade frid; ty deras landsände hade sin näring af Konungens land.
21 På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem.
Då bestämde Herodes en dag, och klädde sig uti Konungslig kläder, och satte sig på domstolen, och hade ett tal till dem;
22 Då ropade folket: "En guds röst är detta, och icke en människas."
Och folket ropade: Guds röst är detta, och icke menniskors.
23 Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.
Och straxt slog honom Herrans Ängel, derföre att han icke gaf Gudi ärona; och han vardt uppfräten af matkar, och gaf upp andan.
24 Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
Men Guds ord växte och förökades.
25 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo då med sig Johannes, som ock kallades Markus.
Men Barnabas och Paulus foro igen till Jerusalem, och fingo den undsättning ifrå sig; och togo med sig Johannes, som ock kallades Marcus.
