2 Samuelsboken 1

1 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

And so it was, after the death of Saul, when David had returned from the smiting of the Amalekites, and David had abode in Ziklag two days,

2 då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

yea so it was, on the third day, that lo! a man came out of the camp, from Saul, with his clothes rent, and earth upon his head, —and so it was, when he came in unto David, that he fell to the earth, and did homage.

3 David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade honom: "Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger."

And David said unto him, From whence comest thou? And he said unto him, Out of the camp of Israel, am I escaped.

4 Då sade David till honom: "Huru har det gått? Säg mig det." Han svarade: "Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda."

And David said unto him—How turned out the matter? tell me, I pray thee. And he said—The people have fled from the battle, yea moreover, many, of the people have fallen, and died, Yea moreover, Saul, and Jonathan his son, are dead.

5 David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: "Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?"

Then said David unto the young man who was telling him, —How knowest thou that Saul and Jonathan his son are dead?

6 Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

And the young man who was telling him said, It, so happened, that I was on Mount Gilboa, when lo! Saul, leaning upon his spear, and lo! the chariots and horsemen, hotly pursued him;

7 När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

so he turned behind him, and saw me, —and cried out unto me, and I said, Behold me!

8 Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

And he said unto me, Who art thou? And I said unto him, An Amalekite, am I.

9 Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

And he said unto me, I pray thee, take thy stand by me, and put me to death, for the cramp hath seized me, —even for as long as my life shall be in me.

10 Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre."

So I took my stand by him, and put him to death, for I perceived that he could not survive his fall, —so I took the crown that was on his head, and the bracelet that was on his arm, and have brought them in unto my lord, here.

11 Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

Then David took hold of his clothes, and rent them, —yea moreover, [so did] all the men who were with him.

12 Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

And they lamented aloud, and wept, and fasted until the evening, —for Saul, and for Jonathan his son, and for the people of Yahweh, and for the house of Israel, because they had fallen by the sword.

13 Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling."

And David said unto the young man who was telling him, Whence art thou? And he said, Son of a sojourner—an Amalekite, am I.

14 David sade till honom: "Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?"

And David said unto him, —How wast thou not afraid to thrust forth thy hand, to destroy the Anointed of Yahweh?

15 Och David kallade på en av sina män och sade: "Kom hit och stöt ned honom." Och han slog honom till döds.

So David called one of the young men, and said, —Go near—fall upon him. And he smote him, that he died.

16 Och David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'"

And David said unto him, Thy blood, be upon thine own head, —for, thine own mouth, hath testified against thee, saying, I myself, put to death the Anointed of Yahweh.

17 Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

Then chanted David this dirge, —over Saul and over Jonathan his son;

18 och han befallde att man skulle lära Juda barn "Bågsången"; den är upptecknad i "Den redliges bok":

and he thought to teach the sons of Judah [the song of] the Bow, —lo! it is written in the Book of the Upright: —

19 "Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

The beauty of Israel! on thy high plumes—slain! How have fallen—the mighty!

20 Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

Do not tell it in Gath, Do not publish it in the streets of Ashkelon, —lest the daughters of the Philistines rejoice, lest the daughters of the Uncircumcised triumph.

21 I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

Ye mountains in Gilboa! Be there neither dew nor rain upon you, nor fields of offerings, —for, there, were cast away, the shields of the mighty, The shield of Saul, unanointed with oil.

22 Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

From the blood of the slain, from the fat of the mighty, the bow of Jonathan ne’er drew back, —and, the sword of Saul, ne’er returned, empty.

23 Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

Saul and Jonathan, delightfully loving in their lives, even, in their death, were not divided, —Beyond eagles, were they swift, beyond lions, were they strong!

24 Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

Ye daughters of Israel! For Saul, weep ye, —who clothed you in crimson, [decked] with lovely things, who hung ornaments of gold on your apparel!

25 Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

How have fallen the mighty, in the midst of the battle! Jonathan, on thy high places, slain!

26 Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

I am distressed for thee, my brother, Jonathan! Delightful to me, exceedingly, —Wonderful, was thy love to me, passing the love of women.

27 Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!"

How have fallen the mighty, and perished the weapons of war!