2 Samuelsboken 22
1 Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
Angraeng mah David to angmah ih misanawk hoi Saul ih ban thung hoiah loisak naah, hae tiah laa loknawk to a thuih,
2 Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
anih mah, Angraeng loe ka lungsong, kang hawkhaih hoi kai pahlongkung ah oh;
3 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
Sithaw loe ka lungsong ah oh moe, kang hawkhaih ah oh; anih loe ka phaw hoi pahlonghaih takii ah oh. Kai ih sipae, kang hawkhaih hoi pahlongkung ah oh moe, athii palong koeh kasae kaminawk ban thung hoiah nang pahlong.
4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Pakoeh han kamcuk, Angraeng to ka kawk naah, ka misanawk salak hoiah pahlong ah ka oh.
5 Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
Duekhaih tuiphu mah ang takui naah, amrohaih kalen tui mah ang khuk moe, ang pazih.
Hell qui mah angzaeng caeng moe, duekhaih thaang mah ang pakaa khoep. (Sheol h7585)
7 Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
Palungboeng naah Angraeng to ka kawk; ka Sithaw to ka kawk; anih mah angmah ih tempul imthung hoiah ka lok to ang tahgaih pae, ka qahhaih lok anih ih naa thungah akun.
8 Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
Anih palungphui pongah, long loe tasoeh takuenhaih hoiah oh; van ohhaih ahmuennawk doeh anghuen moe, angthuih o.
9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
Anih ih hnahkhaw thung hoiah hmaikhue to tacawt moe, anih ih pakha hoiah hmaipalai to tacawt pongah, hmaisaae to amngaeh.
10 Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
Vannawk to takoih moe, angzoh tathuk; a khok tlim ah vinghaih to oh.
11 Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
Cehrubim pongah angthueng moe, azawk; anih loe takhi pakhraeh nuiah amtueng.
12 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
Anih taengah vinghaih to suek moe, tui kaving, van ih kathah tamai hoiah a khuk.
13 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
Anih hmaa ah kaom aanghaih mah, hmaisaae to amngaehsak.
14 HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
Angraeng mah van ah khopazihsak moe, ranui koek ah lok to amsongsak.
15 Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
Kaliinawk to kah moe, tangphra to pueksak pongah, a misanawk to anghaehsak phaeng.
16 Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
Sithaw mah thuitaek pongah, a hnah thung ih takhi hoiah tuipui longhaih ahmuen hoiah long ohhaih ahmuen to amtuengsak.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
Ranui bang hoiah ban to payangh moe, kathuk tui thung hoiah kai ang talawk.
18 Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
Kai hnuma moe, kai hanah thacak parai misanawk ih ban thung hoiah kai ang pahlong.
19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
Raihaih ka tongh na niah nihcae mah ang pakaa; toe Angraeng loe kam haahaih ah oh.
20 Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
Kai to kalen parai ahmuen ah ang suek; kai palung pongah, ang pahlong.
21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
Ka toenghaih baktih toengah, Angraeng mah tangqum ang paek; ka ban ciimhaih baktih toengah, kai hanah tangqum ang paek.
22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
Angraeng ih loklam to ka pazui; kahoih ai hmuen sak hanah, ka Sithaw to kang qoi taak ai.
23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
A thuitaekhaih loknawk loe ka hmaa ah oh, a paek ih loknawk to kang qoi taak ai.
24 Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
A hmaa ah toenghaih hoiah ka oh moe, zaehaih to ka yae.
25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
To pongah Angraeng mah ka toenghaih hoi a mikhnukah ka ciimcaihaih baktih toengah, tangqum to ang paek boeh.
26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
Tahmenhaih tawn kami khaeah tahmenhaih, katoeng kami khaeah na toenghaih to nam tuengsak.
27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
Ciimcai kaminawk khaeah ciimcaihaih, lokaek thaih kaminawk khaeah sethaih to nam tuengsak.
28 och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
Patangkhang kaminawk to na pahlong; toe amoek kaminawk loe atlim ah na pakhrak tathuk.
29 Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
Nang loe kai ih hmaithaw ah na oh; Aw Angraeng; Angraeng mah kai khovinghaih to khodai ah angcoengsak.
30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.
Nang oephaih rang hoiah misatuh kaminawk to ka patoeh moe, ka Sithaw rang hoiah sipae to ka poeng thaih.
31 Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
Sithaw ih loklam loe akoep; Angraeng ih lok loe coek koi om ai; a nuiah amha kaminawk hanah anih loe aphaw ah oh.
32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
Angraeng pacoengah, mi maw Sithaw ah kaom vop?
33 Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
Sithaw loe ka thacakhaih hoi tharahhaih ah oh; anih mah ka loklam to akoepsak.
34 du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
Ka khok hae tasuk khok baktiah ang sak pae moe, hmuensang ah ang suek.
35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
Misatuk thaih hanah ka ban hae patuk pongah, ka ban mah sum kalii to khaeh thaih.
36 Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
Pazawkhaih aphaw to nang paek moe, poeknaemhaih hoiah nang lensak.
37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
Ka hmaa ih loklam to na kawksak pongah, ka khok hae amkhraeng ai.
38 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
Ka misanawk to patom moe, ka hum; nihcae ka paro ai karoek to kam laem let ai.
39 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
Nihcae loe ahmaa caak o moe, ka tamit boih; angthawk o thai ai boeh; ue, ka khok tlim ah amtim o boih.
40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
Misatuk hanah thacakhaih hoiah nang zaeng moe, kai tuk hanah misa angthawk kaminawk to ka khokkung ah na kuepsak.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
Kai hnuma kaminawk ka hum thai hanah, nihcae ih tahnong to kai han nang paek.
42 De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
Nihcae loe khet o, toe pahlongkung maeto doeh om ai; Angraeng khaeah a hang o; toe anih mah pathim pae ai.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
Nihcae to long ih maiphu baktiah ka boh; loklam ih tangkrok baktiah ka cawh moe, ka haeh phaeng.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
Kai ih kami tuh kaminawk ih ban thung hoiah nang pahlong moe, Sithaw panoek ai kaminawk ih lu ah nang ohsak; ka panoek vai ai ih kaminawk mah ka tok ang sak pae o.
45 Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
Prae kalah kaminawk loe kai khaeah akun o, ka lok thaih o naah, ka lok to tahngaih o.
46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
Prae kalah kaminawk loe thazok o sut pongah, tasoeh takuenhaih hoiah oh o moe, angmacae ohhaih ahmuen hoiah tacawt o.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
Angraeng loe hing; ka lungsong loe tahamhoihaih om nasoe! Sithaw, ka pahlonghaih lungsong loe, pakoehhaih om nasoe.
48 Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
Anih loe kai taham lu lakung Sithaw ah oh moe, kaminawk to ka khok tlim ah a suek.
49 du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
Anih mah ka misanawk khae hoiah ang loisak; ka misanawk nuiah nang thuengh tahang moe, hmawhsaeng kaminawk ban thung hoiah nang pahlong.
50 Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
To pongah Aw Angraeng, Sithaw panoek ai kaminawk salakah, nang khaeah anghoehaih lok to ka thuih, na hmin pakoehhaih laa to ka sak han.
51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Anih loe angmah ih siangpahrang hanah pahlonghaih imsang ah oh; situi hoi bawh ih David hoi anih ih caanawk khaeah, tahmenhaih dungzan khoek to amtuengsak, tiah laa a sak.
