2 Samuelsboken 14
1 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot Absalom.
Siangpahrang mah Absalom to dawn parai boeh, tiah Zeruiah capa Joab mah panoek.
2 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: "Låtsa att du har sorg, och kläd dig i sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
To pongah Joab mah Tekoa vangpui ah kami maeto patoeh moe, palungha nongpata maeto kawksak. To nongpata khaeah, Palungsae parai baktiah angsah paeh loe, palungsethaih khukbuen to angkhuk ah; na tak ah situi angnok hmah; kadueh kami nuiah palungsae parai kami baktiah angsah ah;
3 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig." Joab lade nu orden i hennes mun.
siangpahrang khaeah caeh loe, hae tiah lokthui ah, tiah patuk.
4 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o konung!"
Tekoa vangpui ih nongpata loe siangpahrang khaeah caeh moe, a hmaa ah azat paekhaih hoiah long ah akuep pacoengah, Aw siangpahrang, na bom ah, tiah a naa.
5 Konungen sade till henne: "Vad fattas dig?" Hon svarade: "Ack, jag är änka; min man är död.
Siangpahrang mah to nongpata khaeah, Tih raihaih maw na tawnh, tiah a naa. Anih mah, Kai loe lamhmai ah ka oh; ka sava loe duek ving boeh.
6 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
Na tamna kai loe ca nongpa hnetto ka tawnh; nihnik loe lawk ah oh hoi moe, angboh hoi, maeto hoi maeto angboh hoi naah tapraekkung midoeh om ai; to naah maeto mah kalah maeto to boh maat.
7 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom; på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar."
To pongah khenah, a imthung takoh boih na tamna kai khaeah angzoh o moe, Amya hum kami to tacawtsak ah, anih to amya hum zuengah ka hum o han; qawktoep kami doeh om ai ah ka hum o han, tiah ang naa o. To tiah sah o nahaeloe kanghmat kai ih hmaisa-ae doeh nihcae mah paduek o tih; ka sava ih ahmin hoi ka caa maeto doeh long ah om o sak mak ai, tiah a naa.
8 Då sade konungen till kvinnan: "Gå hem igen; jag vill giva befallning om dig."
Siangpahrang mah nongpata khaeah, Im ah amlaem ah; nang kawng to ka thuih han hmang, tiah a naa.
9 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: "På mig, o min herre konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen och hans tron vare utan skuld."
Tekoa vangpui ih nongpata mah siangpahrang khaeah, Ka angraeng siangpahrang, Ahmin sethaih loe kaimah hoi kampa imthung takoh nuiah om nasoe, siangpahrang hoi siangpahrang ih angraeng tangkhang nuiah zaehaih om hmah nasoe, tiah a naa.
10 Konungen sade: "Om någon säger något åt dig, så för honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
Siangpahrang mah, Mi kawbaktih doeh nang khaeah lokthui nahaeloe, anih to kai khaeah angzo haih ah, anih mah raihaih na paek let mak ai boeh, tiah a naa.
11 Hon sade: "Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke förgöra min son." Då sade han: "Så sant HERREN lever, icke ett hår av din son skall falla på jorden."
To nongpata mah, To tiah nahaeloe athii tho pongah athii hnih kaminawk mah ka capa hum o han ai ah, siangpahrang mah Angraeng khaeah lokkamhaih sah pae nasoe, tiah a naa. To naah anih mah, Angraeng loe hing baktih toengah, na capa ih sam maeto mataeng doeh long ah angmuen mak ai, tiah a naa.
12 Men kvinnan sade: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen." Han sade: "Tala."
To naah nongpata mah, na tamna kai hae siangpahrang khaeah lok vaito mah na thuisak raeh, tiah a naa. Anih mah thui khae, tiah a naa.
13 Då sade kvinnan: "Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld, eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
To naah to nongpata mah, To tiah nahaeloe tipongah Sithaw kaminawk nuiah hae baktih hmuen na sak loe? Siangpahrang mah haek ih a capa to kawk let ai pongah, siangpahrang mah hae lokthuih naah, a sak ih zaehaih to panoek ai maw?
14 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
Long ah bawh ih tui loe la let thai ai baktih toengah, aicae loe a duek o boih han oh; Sithaw loe kami mikhmai khethaih tawn ai; toe Anih loe a haek ih kami kawk lethaih loklam to a poek.
15 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
Kaminawk mah kai ang pazih o pongah, ka angraeng siangpahrang khaeah hae lokthuih hanah vaihi kang zoh. Na tamna kai mah, siangpahrang khaeah lok ka thuih han vop, a tamna mah thuih ih lok to siangpahrang mah na sah pae khoe doeh om tih.
16 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds arvedel.
Sithaw mah paek ih qawktoephaih long hoiah paduek hanah patoem kami ih ban thung hoiah kaimah hoi ka capa, angmah ih tamna nongpata to pahlong khoe doeh om tih.
17 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
Vaihi na tamna kai hae, Ka angraeng siangpahrang ih lok mah monghaih na paek nasoe; ka angraeng siangpahrang loe, kasae kahoih poekthaih Sithaw ih van kami baktiah ni oh. To pongah na Angraeng Sithaw loe nang hoi nawnto om nasoe, tiah a naa.
18 Då svarade konungen och sade till kvinnan: "Dölj icke för mig något av det varom jag nu vill fråga dig." Kvinnan sade: "Min herre konungen tale."
To naah siangpahrang mah nongpata khaeah, Kang dueng ih lok to angphat hmah, tiah a naa. To naah nongpata mah, Ka angraeng siangpahrang, vaihi na thui ah, tiah a naa.
19 Då sade konungen: "Har icke Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade och sade: "Så sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det, vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt.
To naah siangpahrang mah, Hae hmuen sak hanah Joab mah maw ang thuisak? tiah a dueng. Nongpata mah, Ka angraeng siangpahrang, nang na hing baktih toengah, ka angraeng siangpahrang mah thuih ih lok loe, mi mah doeh banqoi bantang pathui thai mak ai; Ue, na tamna Joab mah hae hmuennawk hae sak hanah ang pacae moe, na tamna mah thuih han koi loknawk doeh ang patuk.
20 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel och vet allt som sker på jorden."
Vaihi kaom hmuen baktiah sak hanah na tamna Joab mah ang thuih; ka angraeng nang loe Sithaw ih van kaminawk baktiah palunghahaih na tawnh pongah, long nuiah kaom hmuennawk to na panoek boih, tiah a naa.
21 Så sade då konungen till Joab: "Välan, jag vill göra såsom du önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom."
To naah Joab khaeah, Khenah, hae hmuennawk ka paek boih boeh; Caeh loe, thendoeng Absalom to kawk let ah, tiah a naa.
22 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och välsignade konungen; och Joab sade: "I dag märker din tjänare att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan."
Joab mah khingyahaih hoiah long ah akuep moe, Ka angraeng siangpahrang, na tamna hnikhaih nang paroi pae pongah, na tamna loe ka angraeng siangpahrang hmaa ah mikcuk naakrak ah ka oh, tiah ka panoek, tiah anghoehaih lok to a thuih.
23 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
To pacoengah Joab loe Geshur ah caeh moe, Absalom to Jerusalem ah amlaem haih let.
24 Men konungen sade: "Han får begiva sig till sitt hus, men han får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
Toe siangpahrang angmah, Ka mikhmai hnu ai ah, angmah ih im ah caeh poe nasoe, tiah a naa. To pongah Absalom loe siangpahrang mikhmai hnu ai ah, angmah im ah caeh poe.
25 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa fanns icke något fel på honom
Israel prae thung boih ah Absalom baktiah minawk mah pakoeh ih, kranghoih kami midoeh om ai. A khokpadae hoi a lu khoek to coek koi om ai.
26 Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter konungsvikt.
Lu nui ih sam azit hmoek pongah, saning kruek sam to aah, a sam to tah naah siangpahrang im ih kazit tahhaih shekel cumvai hnetto oh.
27 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en skön kvinna.
Absalom mah capa thumto hoi canu maeto sak; a canu loe Tamar, tiah ahmin phui moe, kranghoih parai.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför konungens ansikte,
Absalom loe siangpahrang mikhmai hnu ai ah saning hnetto thung Jerusalem vangpui ah oh.
29 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
To pongah anih to siangpahrang khaeah caeh haih hanah, Absalom mah Joab khaeah kami patoeh; toe Joab mah anih khae caeh han angmak pae. Absalom mah anih kawk hanah kami patoeh let, toe caeh pae ai.
30 Då sade han till sina tjänare: "I sen att Joab där har ett åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu dit och tänden eld därpå." Så tände då Absaloms tjänare eld på åkerstycket.
To pongah Absalom mah a tamnanawk khaeah, Khenah, Joab ih lawk loe kai ih lawk taengah oh, a lawk ah Barli cang to patit; caeh oh loe hmai hoi thlaek pae oh, tiah a naa. To pongah Absalom ih tamnanawk mah lawk to hmai hoiah thlaek pae o.
31 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: "Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?"
To naah Joab loe angthawk moe, Absalom im ah caeh pacoengah anih khaeah, Tipongah na tamnanawk mah kai ih lawk hmai hoiah thlaek o loe? tiah a dueng.
32 Absalom svarade Joab: "Jag sände ju till dig och lät säga: Kom hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må han döda mig.
Absalom mah Joab khaeah, Khenah, Tipongah maw Geshur vangpui hoiah hae ah kang zoh? To vangpui ah vaihi khoek to ka oh vop hahaeloe hoi tih, tiah siangpahrang khaeah nang thuih pae hanah kang kawk. Vaihi siangpahrang ih mikhmai hnuk hanah ka koeh, ka sakpazaehaih om nahaeloe, na hum nasoe, tiah a naa.
33 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför konungen. Och konungen kysste Absalom.
To pongah Joab loe siangpahrang khaeah caeh moe, to lok to a thuih pae. To naah siangpahrang mah Absalom to kawk, anih loe siangpahrang khaeah caeh moe, a hmaa ah long ah akuep; to pacoengah siangpahrang mah Absalom to mok.
