2 Korinthierbrevet 1

1 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.

Paul, an apostle of Christ Jesus by the will of God, and Timothy our brother, To the church of God in Corinth, together with all the saints throughout Achaia:

2 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Grace and peace to you from God our Father and the Lord Jesus Christ.

3 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,

Blessed be the God and Father of our Lord Jesus Christ, the Father of compassion and the God of all comfort,

4 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.

who comforts us in all our troubles, so that we can comfort those in any trouble with the comfort we ourselves have received from God.

5 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.

For just as the sufferings of Christ overflow to us, so also through Christ our comfort overflows.

6 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp vi hysa i fråga om eder är fast,

If we are afflicted, it is for your comfort and salvation; if we are comforted, it is for your comfort, which accomplishes in you patient endurance of the same sufferings we experience.

7 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den tröst vi undfå.

And our hope for you is sure, because we know that just as you share in our sufferings, so also you will share in our comfort.

8 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet.

We do not want you to be unaware, brothers, of the hardships we encountered in the province of Asia. We were under a burden far beyond our ability to endure, so that we despaired even of life.

9 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda.

Indeed, we felt we were under the sentence of death, in order that we would not trust in ourselves, but in God, who raises the dead.

10 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt framgent skall frälsa oss.

He has delivered us from such a deadly peril, and He will deliver us. In Him we have placed our hope that He will yet again deliver us,

11 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner har kommit oss till del.

as you help us by your prayers. Then many will give thanks on our behalf for the favor shown us in answer to their prayers.

12 Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.

And this is our boast: Our conscience testifies that we have conducted ourselves in the world, and especially in relation to you, in the holiness and sincerity that are from God—not in worldly wisdom, but in the grace of God.

13 Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen komma att till fullo förstå

For we do not write you anything that is beyond your ability to read and understand. And I hope that you will understand us completely,

14 vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu dag.

as you have already understood us in part, so that you may boast of us just as we will boast of you in the day of our Lord Jesus.

15 Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för att I skullen få ännu ett kärleksbevis.

Confident of this, I planned to visit you first, so that you might receive a double blessing.

16 Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för att då av eder utrustas för resan till Judeen.

I wanted to visit you on my way to Macedonia, and to return to you from Macedonia, and then to have you help me on my way to Judea.

17 Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter köttet, så att vad jag säger är på samma gång "ja, ja" och "nej, nej"?

When I planned this, did I do it carelessly? Or do I make my plans by human standards, so as to say “Yes, yes” when I really mean “No, no”?

18 Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke "ja och nej".

But as surely as God is faithful, our message to you is not “Yes” and “No.”

19 Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad genom oss -- genom mig och Silvanus och Timoteus -- han kom ju icke såsom "ja och nej", utan "ja" har kommit i och genom honom.

For the Son of God, Jesus Christ, who was proclaimed among you by me and Silvanus and Timothy, was not “Yes” and “No,” but in Him it has always been “Yes.”

20 Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt "ja"; därför få de ock genom honom sitt "amen", på det att Gud må bliva ärad genom oss.

For all the promises of God are “Yes” in Christ. And so through Him, our “Amen” is spoken to the glory of God.

21 Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som har smort oss, det är Gud,

Now it is God who establishes both us and you in Christ. He anointed us,

22 han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden till en underpant i våra hjärtan.

placed His seal on us, and put His Spirit in our hearts as a pledge of what is to come.

23 Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.

I call God as my witness that it was in order to spare you that I did not return to Corinth.

24 (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro; fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty i tron stån I fasta.)

Not that we lord it over your faith, but we are fellow workers with you for your joy, because it is by faith that you stand firm.