2 Korinthierbrevet 5
1 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen. (aiōnios g166)
He ʻoku mau ʻilo ʻoka veteki homau fale kelekele, ko e fale fehikitaki ni, ʻoku ai homau fale mei he ʻOtua, ko e fale naʻe ʻikai ngaohi ʻe he nima, ʻoku taʻengata, ʻi he langi. (aiōnios g166)
2 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår himmelska hydda;
He ʻoku māpuhoi ʻi heni, ʻo holi lahi ke mau kofuʻaki homau fale ʻaia ʻoku mei he langi:
3 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma att befinnas nakna.
He koeʻuhi ʻi heʻemau kofuʻia, ke ʻoua naʻa ʻiloa ʻoku mau telefua.
4 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet.
He ko kimautolu ʻoku ʻi he fale fehikitaki ni, ʻoku māpuhoi, kuo māfasia: kae ʻikai koeʻuhi ke mau taʻekofuʻia, kae kofuʻaki, koeʻuhi ke folo hifo ʻae matengofua ʻi he moʻui.
5 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till en underpant har givit oss Anden.
Pea ko ia kuo ne ngaohi ʻakimautolu ki he meʻa ko eni, ko e ʻOtua ia, ʻaia kuo ne foaki foki kiate kimautolu hono fakamoʻoni ʻoe Laumālie.
6 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
Ko ia ʻoku mau lototoʻa maʻuaipē, ʻo ʻilo, lolotonga ʻemau ʻi heni ʻi he sino, ʻoku mau nofo kehekehe mo e ʻEiki:
7 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
(He ʻoku mau ʻaʻeva ʻi he tui, kae ʻikai ʻi he mamata: )
8 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren.
ʻOku mau lototoʻa, pea holi ke hiki muʻa mei he sino, ka mau nonofo mo e ʻEiki:
9 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig vi äro hemma eller borta.
Ko ia ʻoku mau holi ai, koeʻuhi, ka mau ka ʻi heni pe mamaʻo atu, ke lelei ʻakimautolu kiate ia.
10 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.
He kuo pau ʻe fakahā ʻakitautolu kotoa pē ʻi he ʻao ʻoe nofoʻanga fakamaau ʻo Kalaisi; koeʻuhi ke maʻu taki taha kotoa pē ʻae ngaahi meʻa ʻo fakatatau ki he meʻa naʻa ne fai ʻi he sino, pe ko ha lelei ia pe ko ha kovi.
11 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att "vinna människor", men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro; och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
Ko ia ʻi he ʻemau ʻilo ʻae houhau ʻoe ʻEiki, ʻoku mau fakalotoʻi ʻae kakai; ka kuo fakahā atu ʻakimautolu ki he ʻOtua; pea ʻoku ou pehē, kuo fakahā atu ki homou loto foki.
12 Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting och icke av vad som är i hjärtat.
He ʻoku ʻikai te mau toe fakaongolelei atu ʻakimautolu kiate kimoutolu, kae tuku ke mou vikiviki koeʻuhi ko kimautolu, pea ke mou maʻu ha tali kiate kinautolu ʻoku vikiviki fakamamata, kae ʻikai ʻi he loto.
13 Ty om vi hava varit "från våra sinnen", så har det varit i Guds tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till godo.
He kapau kuo mau vale, ʻoku ʻi he ʻOtua pe: pea kapau ʻoku mau poto, ko e meʻa ia kiate kimoutolu.
14 Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött för alla, alltså hava de alla dött.
He ʻoku fakafeingaʻi ʻakimautolu ʻe he ʻofa ʻa Kalaisi; he ʻoku pehē homau loto, kapau naʻe pekia ʻae tokotaha koeʻuhi ko e kakai kotoa pē, pea tā naʻe mate kotoa pē:
15 Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem.
Pea naʻe pekia ia maʻae kakai kotoa pē, koeʻuhi ko kinautolu ʻoku moʻui, ke ʻoua naʻa nau toe moʻui kiate kinautolu, ka kiate ia naʻe pekia maʻanautolu, pea toetuʻu hake.
16 Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
Ko ia ʻoku ngata heni, ʻoku ʻikai te mau ʻilo fakakakano pe ha tokotaha: ʻio, naʻa mo Kalaisi, kapau naʻa mau ʻilo fakakakano ia, kuo ngata, ʻoku ʻikai te mau kei ʻilo pehē ia.
17 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
Ko ia kapau ʻoku ʻia Kalaisi ha taha, ko e fakatupu foʻou ia: kuo mole atu ʻae ngaahi meʻa motuʻa; vakai, kuo hoko ʻo foʻou ʻae ngaahi meʻa kotoa pē.
18 Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
Pea ʻoku mei he ʻOtua ʻae ngaahi meʻa kotoa pē, ʻaia naʻa ne fakalelei ʻakimautolu kiate ia ʻia Sisu Kalaisi, pea kuo ne tuku kiate kimautolu ʻae fakamatala ʻoe fakalelei;
19 Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
Koeʻuhi naʻe ʻia Kalaisi ʻae ʻOtua, ʻo ne fakalelei ʻa māmani kiate ia, ʻo ʻikai lau kiate kinautolu ʻenau ngaahi fai hala; pea kuo ne tuku kiate kimautolu ʻae fakaongoongo ʻoe fakalelei.
20 Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.
Pea ko eni, ko e kau faifekau ʻakimautolu koeʻuhi ko Kalaisi, ʻo hangē ʻoku fakakolekole ʻae ʻOtua ʻiate kimautolu: ʻoku mau kole ko e fetongi ʻo Kalaisi, mou fakalelei mo e ʻOtua.
21 Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.
He naʻa ne ngaohi ia, ʻaia naʻe ʻikai haʻane angahala, koe feilaulau ʻi he angahala koeʻuhi ko kitautolu; kae hoko ai ʻakitautolu ko e māʻoniʻoni ʻae ʻOtua ʻiate ia.
