1 Petrusbrevet 2
1 Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och avund och allt förtal.
Отож, відкладіть усяку зло́бу, і всякий пі́дступ, і лицемірство, і заздрість, і всякі обмови,
2 Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning,
і, немов новонароджені немовлята, жадайте щирого духовного молока, щоб ним вирости вам на спасі́ння,
3 om I annars haven "smakat att Herren är god".
якщо ви спро́бували, що добрий Госпо́дь.
4 Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är "utvald och dyrbar";
Приступайте до Нього, до Каменя живого, дорогоцінного, що відкинули люди Його, але вибрав Бог.
5 och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett "heligt prästerskap", som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.
І самі, немов те каміння живе, будуйтеся в дім духовий, на священство святе, щоб прино́сити жертви духовні, приємні для Бога через Ісуса Христа.
6 Det heter nämligen på ett ställe i skriften: "Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam."
Бо стоїть у Писа́нні: „Ось кладу́ Я на Сіоні Каменя вибраного, наріжного, дорогоцінного, і хто вірує в Нього, той не буде осоро́млений“!
7 För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro "har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten",
Отож бо, для вас, хто вірує, Він коштовність, а для тих, хто не вірує — „камінь, що його занедба́ли були будівничі, той наріжним став каменем“,
8 som är "en stötesten och en klippa till fall". Eftersom de icke hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.
і „камінь спотика́ння, і скеля спокуси“, — і об нього вони спотика́ються, не вірячи слову, на що й призначені були.
9 I åter ären "ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk", för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus.
Але ви — ви́браний рід, свяще́нство царське́, наро́д святий, люд власности Божої, щоб звіщали чесно́ти Того, Хто покликав вас із те́мряви до дивного світла Свого́,
10 I som förut "icke voren ett folk", men nu ären "ett Guds folk", I som "icke haden fått någon barmhärtighet", men nu "haven fått barmhärtighet".
колись „ненаро́д, “а тепер наро́д Божий, колись „непомилувані, “а тепер ви помилувані!
11 Mina älskade, jag förmanar eder såsom "gäster och främlingar" att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka föra krig mot själen.
Благаю вас, любі, як прихо́дьків та подорожніх, щоб ви зде́ржувались від тілесних пожадли́востей, що воюють проти душі.
12 Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället, när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud på den dag då han söker dem.
Поводьтеся поміж поганами добре, щоб за те, за що́ вас обмовляють вони, немов би злочинців, побачивши добрі діла, сла́вили Бога в день відві́дання.
13 Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är konungen, såsom den överste härskaren,
Отож, коріться кожному лю́дському творі́нню ради Господа, — чи то цареві, як найвищому,
14 eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra vad gott är.
чи то володарям, як від нього по́сланим для кара́ння злочинців та для похвали́ доброчинців.
15 Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.
Бо така Божа воля, щоб доброчинці гамували не́уцтво нерозумних людей, —
16 I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.
як вільні, а не як ті, що мають волю на прикриття́ лихого, але як раби Божі.
17 Bevisen var man ära, älsken bröderna, "frukten Gud, ären konungen".
Шануйте всіх, бра́тство любіть, Бога бійтеся, царя поважайте.
18 I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga.
Раби, — коріться панам із повним стра́хом, не тільки добрим та тихим, але й прикрим.
19 Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen, tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida oförskylt.
Бо то вгодне, коли хто, через сумління перед Богом, те́рпить недолю, непоправді страждаючи.
20 Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta välbehaglig för Gud.
Бо яка похвала́, коли те́рпите ви, як вас б'ють за провини? Але коли з му́кою те́рпите за добрі вчинки, то це вгодне Богові!
21 Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.
Бо на це ви покликані. Бо й Христос постраждав за нас, і залиши́в нам при́клада, щоб пішли ми сліда́ми Його.
22 "Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.
„Не вчинив Він гріха, і не знайшлося в устах Його пі́дступу!“
23 När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.
Коли був лихосло́влений, Він не лихословив взає́мно, а коли Він страждав, не погро́жував, але передав Тому, Хто судить справедливо.
24 Och "våra synder bar han" i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och "genom hans sår haven I blivit helade".
Він тілом Своїм Сам підніс гріхи наші на дерево, щоб ми вмерли для гріхів та для праведности жили; Його „ранами ви вздоро́вилися“.
25 Ty I "gingen vilse såsom får", men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.
Ви бо були як ті вівці заблу́кані, та ви повернулись до Пастиря й Опікуна ваших душ.
