Höga Visan 2
1 »Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»
«Ein engblom frå Saron er eg, ei lilja frå dalom.»
2 »Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.»
«Ja, som ei lilja i klunger-holt millom møyar min hugnad er.»
3 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.
«Liksom ein apall, i skogen stend er venen min millom sveinar. Eg sitje so ljuvt i skuggen hans, og søt er frukti i munn.
4 I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.
Inn i vinhuset hev han meg ført, og hans merke yver meg det er kjærleik.
5 Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.»
Å, styrk meg med druvekakor, med eple meg kveik! For eg er sjuk av kjærleik.
6 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.
Hans vinstre hand er under mitt hovud, med den høgre femner han meg.
7 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill.
Eg hjarteleg bed dykk, Jerusalems døtter, ved gasellor og hindar i skog, at ikkje de vekkje eller eggje kjærleik, fyrr sjølv han so vil!»
8 Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.
«Høyr! Min ven! Sjå der, han kjem! Yver fjelli, sjå, han sprett, yver haugarne han renn.
9 Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.
Min ven ei gasella er lik eller som ungan hjort. Sjå der! No han stend attum vår vegg. Gjenom glyttom ser han inn.
10 Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.
Han tek til min ven å tala til meg: «Du, min hugnad, statt upp, du, mi fagre, kom ut!
11 Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
For sjå, no er vinteren slutt, regnet hev kvorve burt.
12 Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
Du ser blomarne sprett utpå voll. D’er det bilet dei vintrei skjer, og turtelduva ho syng i vårt land.
13 Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.
Fiketreet skyt frukt, vintrei stend alt i blom med angande dåm, du, min hugnad, statt upp, du, mi fagre, kom!
14 Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.»
Du, mi duva, i bergeskard, som i fjellveggen sit, lat ditt andlit meg sjå, lat meg høyra ditt mål, for ditt mål er so ljuvt, og ditt andlit so vænt.»
15 Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom.
«Fare av og revarne slå, dei revarne små, som i hagom mun gå, for hagarne no, dei tek til å gro.»
16 Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
Min ven er min, og eg er hans, han som gjæter millom liljor.»
17 Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.
«Skrid du, min ven, til dagen vert sval, og skuggarne flyr, ei gasella lik eller ungan hjort uppi skardefjellom.»
