< Höga Visan 2 >

1 »Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»
"Minä olen Saaronin kukkanen, olen laaksojen lilja."
2 »Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.»
"Niinkuin lilja orjantappurain keskellä, niin on minun armaani neitosten keskellä."
3 »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.
"Niinkuin omenapuu metsäpuitten keskellä, niin on minun rakkaani nuorukaisten keskellä; minä halajan istua sen varjossa, ja sen hedelmä on minun suussani makea.
4 I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.
Hän on vienyt minut viinimajaan; rakkaus on hänen lippunsa minun ylläni.
5 Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.»
Vahvistakaa minua rypälekakuilla, virvoittakaa minua omenilla, sillä minä olen rakkaudesta sairas."
6 Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.
Hänen vasen kätensä on minun pääni alla, ja hänen oikea kätensä halaa minua.
7 Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill.
Minä vannotan teitä, te Jerusalemin tyttäret, gasellien tai kedon peurojen kautta: älkää herätelkö, älkää häiritkö rakkautta, ennenkuin se itse haluaa.
8 Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.
Kuule! Rakkaani tulee! Katso, tuolla hän tulee hyppien vuorilla, kiitäen kukkuloilla.
9 Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.
Rakkaani on gasellin kaltainen tai nuoren peuran. Katso, tuolla hän seisoo seinämme takana, katsellen ikkunasta sisään, kurkistellen ristikoista.
10 Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.
Rakkaani lausuu ja sanoo minulle: "Nouse, armaani, sinä kaunoiseni, ja tule.
11 Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
Sillä katso, talvi on väistynyt, sateet ovat ohitse, ovat menneet menojaan.
12 Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
Kukkaset ovat puhjenneet maahan, laulun aika on tullut, ja metsäkyyhkysen ääni kuuluu maassamme.
13 Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.
Viikunapuu tekee keväthedelmää, viiniköynnökset ovat kukassa ja tuoksuavat. Nouse, armaani, sinä kaunoiseni, ja tule.
14 Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.»
Kyyhkyseni, joka piilet kallionkoloissa, vuorenpengermillä anna minun nähdä kasvosi, anna minun kuulla äänesi, sillä suloinen on sinun äänesi ja ihanat ovat sinun kasvosi."
15 Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom.
Ottakaamme ketut kiinni, pienet ketut, jotka viinitarhoja turmelevat, sillä viinitarhamme ovat kukassa.
16 Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
Rakkaani on minun, ja minä hänen-hänen, joka paimentaa liljojen keskellä.
17 Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.
Kunnes päivä viilenee ja varjot pakenevat, kiertele, rakkaani, kuin gaselli, kuin nuori peura tuoksuisilla vuorilla.

< Höga Visan 2 >