Höga Visan 1
1 Sångernas sång av Salomo.
Laanawk thungah kahoih koek loe Solomon angmah ih laa hae boeh ni.
2 Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
A pahni hoiah na mok nasoe, nang palunghaih loe misurtui pongah hoih kue.
3 Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär.
Na hmuihoihaih loe paroeai koeh han koiah oh; na hmin loe bawh ih hmuihoih tui ah oh; to pongah kacuem tanglanawk mah nang to ang palung o.
4 Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär.
Kai hae na zae ving ah, cawnhaih hoiah na hnukah kang bang o han; siangpahrang mah angmah ih imkhaan thungah ang hoih; kaicae loe nang ah ka nawm o moe, kang hoe o han; misurtui pongah doeh nang palunghaih to kam oek o haih kue; nang loe nihcae mah palung tangtang ih kami ah na oh.
5 Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar, lik Kedars hyddor, lik Salomos tält.
Aw Jerusalem canunawk, kai loe ngan amnum, toe Kedar ih kahni im baktih, Solomon iimkhaan pakaahaih kahni baktiah, palung akap han koi kaom ah ka oh.
6 Sen icke därpå att jag är så svart, att solen har bränt mig så. Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta.
Ni kabae mah paaem moe, ngan kam num pongah, na khen o kuur hmah; kam no ih caanawk mah palung ang phui o thuih pongah, misur takha khenzawnkung ah ang suek o; kaimah ih misur takha loe ka pahnong sut boeh.
7 »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.»
Kang palung ih nang oe, tuunawk to naah maw na pacah, naa ih ahmuen ah maw athun ah tuunawk to nang haksak, na thui ah; tipongah kai loe nam pui kalah tuu toepkung hnukah, loklam amkhraeng moe, kahni hoi mikhmai kakhuk khoep nongpata baktiah ka oh han loe?
8 »Om du icke vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå blott åstad i hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält.»
Nongpatanawk thungah kranghoih koek, na panoek ai nahaeloe, tuu caehhaih khokkong to parui ah loe, tuutoep kaminawk ih kahni im taengah nangmah ih maeh caanawk to pacah ah.
9 »Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade.
Aw kang palung duek ih tlangai, nang loe Faro ih hrang lakok karuet hrang hoiah kang patah.
10 Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen, din hals med sina pärlerader.
Naa ah na buen ih naaphaeh hoi tahnong ah na oih ih sui bungmu mah na tangbaengnawk to krang ang hoisak.
11 Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig med silverkulor på.»
Sumkanglung tui hoi sui hoiah pazut ih bungmu to nang hanah kang sak pae o han.
12 »Medan konungen håller sin fest, sprider min nardus sin doft.
Siangpahrang angmah ih caboi taengah anghnut naah, kai ih hmuihoih tui to amsong.
13 Min vän är för mig ett myrragömme, som jag bär i min barm.
Ka palung duek ih ka tlangai loe aqum puek ka tahnu salakah kaom myrrh hmuihoih tui baktiah oh.
14 Min vän är för mig en klase cyperblommor från En-Gedis vingårdar.»
Kai ih tlangai loe En Gedi misur takha thung ih apawk tangoeng baktiah oh.
15 »Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Dina ögon äro duvor.»
Khenah, krang na hoih parai! Ka tlangai, khenah, na krang hoih parai; na mik doeh pahuu mik baktiah oh.
16 »Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger.
Khenah, nang loe kranghoih parai! Ka thlangai, ue, palung han akap parai! iihkhun khukhaih kahni doeh hing suep.
17 Bjälkarna i vår boning äro cedrar, och cypresser vår väggpanel.»
Aihnik ih im sakhaih tungnawk loe sidar thing hoiah sak moe, imphu doeh hmaica thing hoiah ni sak.
