Romarbrevet 9
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
I speak the truth in Christ, I lie not, my conscience bearing me testimony in the Holy Spirit,
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
That I have great sorrow and unceasing grief in my heart;
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
for I could wish myself to be accursed from Christ, for my brethren, my kinsmen according to the flesh;
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
who are Israelites, to whom belong the adoption, and the glory, and the covenants, and the giving of the law, and the service, and the promises;
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. (aiōn g165)
to whom belong the fathers, and of whom is the Christ, as it respects the flesh, who is over all, God blessed forever. Amen. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
It is not possible that the word of God has failed; for they are not all Israel who are of Israel.
7 Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»
Nor, because they are the posterity of Abraham, are they all children: but in Isaac shall your posterity be called.
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
That is, the children of the flesh are not the children of God; but the children of the promise are counted for the posterity.
9 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
For the word of the promise is this: At this time will I come, and Sarah shall have a son.
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
Not only so, but when Rebecca had conceived by one, even our father Isaac,
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
(the children, indeed, having not yet been born, and having done neither good nor evil, that the purpose of God according to election might stand, not of works, but of him that calls, )
12 det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.»
it was said to her: The elder shall serve the younger;
13 Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.»
as it is written: Jacob have I loved, but Esau have I hated.
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
What, then, shall we say? Is there unrighteousness with. God? It can not be.
15 Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.»
For he says to Moses: I will show mercy to whom I will show mercy; and I will show compassion to whom I will show compassion.
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
Therefore, it is not of him that wills, nor of him that runs, but of God that shows mercy.
17 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.»
For the scripture says to Pharaoh: For this very purpose have I raised you up, that I may show in you my power, and that my name may be published in all the earth.
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
Therefore, he has mercy on whom he wills to have mercy: and whom he wills to harden, he hardens.
19 Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?»
You will then say to me, Why does he yet find fault? For who has resisted his will?
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
No, but rather, O man, who are you that dispute with God? Shall the thing formed say to him that formed, it, Why have you made me thus?
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
Has not the potter power over the clay, to make from the same mass one vessel for honor, and another for dishonor?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
What, then, if God, intending to show his wrath, and to make his power known, yet, in much long-suffering bore with the vessels of wrath fitted for destruction:
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet?
and, that he might make known the riches of his glory on the vessels of mercy which he before prepared for glory, showed mercy to us,
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
whom he has called, not only from among the Jews, but also from the Gentiles?
25 Så säger han ock hos Oseas: »Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
As he says also in Hosea: I will call that my people which is not my people, and her beloved, who was not beloved.
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
And it shall come to pass, that, in the place where it was said to them: You are not my people, there shall they be called the sons of the living God.
27 Men Esaias utropar om Israel: »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
But Isaiah cries concerning Israel: Though the number of the sons of Israel be as the sand of the sea, a remnant shall be saved:
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast.»
for his word he fulfills, and he decrees in righteousness; for his word that is decreed, will the Lord execute upon the land.
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: »Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.»
And as Isaiah said before: Unless the Lord of hosts had left us a posterity, we should have been like Sodom, and been made like Gomorrah.
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
What, then, shall we say? That the Gentiles, who did not seek after justification, have obtained justification, even the justification which is by faith:
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
but Israel, who sought after a law of justification, has not attained to a law of justification.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
And why? Because they sought it not by faith, but as if by works of law: for they stumbled against that stone of stumbling,
33 såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam.»
as it is written: Behold, I lay in Zion a stone of stumbling, and a rock of offense: and whoever believes on him, shall not be ashamed.
