Psaltaren 95

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

Uyai, tiimbire Jehovha nomufaro; ngatidanidzirei kuDombo roruponeso rwedu.

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

Ngatisvikei pamberi pake nokuvonga uye timukudze nenziyo.

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

Nokuti Jehovha ndiye Mwari mukuru, Mambo mukuru pamusoro pavamwari vose.

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

Nzvimbo dzakadzika dzapanyika dziri muruoko rwake, uye misoro yamakomo ndeyake.

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

Gungwa nderake, nokuti ndiye akariita, uye maoko ake akaumba nyika yakaoma.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

Uyai tikotame, tinamate, ngatipfugamei pamberi paJehovha Muiti wedu;

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

nokuti ndiye Mwari wedu, uye isu tiri vanhu vanofudzwa naye, makwai anochengetwa naye. Nhasi kana muchinzwa inzwi rake,

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

musaomesa mwoyo yenyu sezvamakaita paMeribha, sezvamakaita pazuva riya paMasa mugwenga,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

pandakaedzwa namadzibaba enyu kunyange vakanga vaona zvandakanga ndaita.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»

Ndakatsamwira rudzi urwu kwamakore makumi mana; ndakati, “Ava vanhu vane mwoyo yakatsauka, uye havana kuziva nzira dzangu.”

11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»

Saka ndakapika pakutsamwa kwangu ndikati, “Havangazombopindi pazororo rangu.”