Psaltaren 95

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

Nāciet, dziedāsim Tam Kungam priecīgi, gavilēsim savas pestīšanas patvērumam.

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

Ejam priekš Viņa vaiga ar pateikšanu, gavilēsim Viņam ar dziesmām.

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

Jo Tas Kungs ir tas lielais un stiprais Dievs un tas lielais ķēniņš pār visiem dieviem.

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

Viņa rokā ir zemes dziļumi, un kalnu augstumi Viņam pieder.

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

Viņam pieder jūra, jo Viņš to radījis, un Viņa rokas sausumu ir cēlušas.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

Nāciet, pielūgsim, klanīsimies un metīsimies ceļos priekš Tā Kunga, sava radītāja.

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

Jo Viņš ir mūsu Dievs, un mēs esam Viņa ganības ļaudis un Viņa rokas avis.

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

Šodien, kad jūs Viņa balsi dzirdiet, tad neapcietinājiet savas sirdis, tā kā Meribā, tā kā Masā tuksnesī,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

Kur jūsu tēvi Mani kārdināja, Mani pārbaudīja, lai gan Manus darbus redzēja.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»

Man četrdesmit gadus raizes ir bijušas ar šo tautu, tā ka Es sacīju: tie ir ļaudis, kam sirds maldās un kas Manus ceļus nepazīst.

11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»

Tādēļ Es Savā dusmībā esmu zvērējis: tiešām, tiem nebūs nākt pie Manas dusas.