Psaltaren 94

1 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.

Gott, der du Vergeltung übst, o Jahwe, / Gott, der du Vergeltung übst, erscheine im Lichtglanz!

2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

Erhebe dich, Richter der Erde, / Vergilt den Stolzen nach ihrem Tun!

3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?

Wie lange, Jahwe, sollen die Frevler, / Wie lange sollen die Frevler jauchzen?

4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

Sie stoßen trotzige Reden aus, / Alle Übeltäter prahlen.

5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.

Dein Volk, o Jahwe, zertreten sie, / Und sie bedrücken dein Erbe.

6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.

Witwen und Fremdlinge würgen sie, / Und sie morden die Waisen.

7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»

Dabei denken sie noch: "Jah siehet es nicht." / Und: "Der Gott Jakobs beachtet es nicht."

8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?

Merkt doch auf, ihr Toren im Volk, / Und ihr Narren — wann werdet ihr klug?

9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?

Der das Ohr gepflanzt — er sollte nicht hören? / Oder der das Auge gebildet, sollte nicht sehn?

10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?

Der Völker erziehet, sollte nicht strafen — / Er, der die Menschen Erkenntnis lehrt?

11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.

Jahwe kennt der Menschen Gedanken, / Er weiß: Sie sind nichts als leerer Wahn.

12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,

Heil dem, den du zurechtweist, Jah, / Den du aus deinem Gesetze belehrst,

13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

Daß er ruhig bleibe in Unglückstagen, / Wenn dem Frevler die Grube gegraben wird.

14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.

Denn nicht verstoßen wird Jahwe sein Volk / Und sein Erbe nimmer verlassen.

15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

Denn das Recht wird zuletzt doch gerecht gehandhabt, / Und alle Redlichen werden das freudig begrüßen.

16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?

Wer wird mir beistehn gegen die Frevler, / Wer tritt für mich ein wider Übeltäter?

17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.

Wäre nicht Jahwe mein Helfer gewesen — / Ich läge beinahe in Todesstille.

18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:

Wenn ich dachte: "Es wankt mein Fuß", / So sützte mich, Jahwe, deine Hand.

19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.

Wenn die Sorgen sich türmten in meinem Herzen, / Hast du mich mit deinem Troste erquickt.

20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,

Hat Gemeinschaft mit dir der verderbliche Stuhl, / Der Unheil schmiedet "nach dem Gesetz"?

21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?

Sie bedrohten schon oft des Gerechten Leben / Und sprachen Unschuldige schuldig.

22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.

Doch Jahwe ward mir zur festen Burg, / Mein Gott zum schützenden Fels.

23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.

Ihren Frevel hast du ihnen heimgezahlt. / Ob ihrer Bosheit vernichtet er sie, / Es vernichtet sie Jahwe, unser Gott.