< Psaltaren 90 >
1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
Ein Gebet Moses, des Mannes Gottes. / Adonái, du bist uns Zuflucht gewesen in allen Geschlechtern.
2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.
Eh Berge entstanden, / Eh Erd und Weltkreis geschaffen wurden, / Warst du schon da, o Gott; / Ja, von Ewigkeit bist du und bleibst in Ewigkeit.
3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
Du wandeltest die Sterblichen in Staub / Und sprachst: "Kehrt wieder, ihr Menschenkinder!"
4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.
Denn in deinen Augen sind tausend Jahre / Wie der gestrige Tag, wenn er entschwindet, / Wie eine Wache in der Nacht.
5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;
Du hast sie weggeschwemmt wie Morgenschlaf. / Sie glichen dem sprossenden Gras:
6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
Am Morgen blüht es und sprosset neu, / Am Abend schneidet man's, und es verdorrt.
7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
Denn geschwunden sind wir durch deinen Zorn, / Hinweggeschreckt durch deinen Grimm.
8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
Du hast unsre Sünde vor dich gestellt, / Unser heimlich Tun in das helle Licht, / Das von deinem Antlitz strahlet.
9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.
So sind all unsre Tage dahingefahren durch deinen Zorn, / Unsre Jahre haben wir zugebracht / Wie einen flüchtigen Gedanken.
10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.
Unsre Lebenszeit — bei ihnen währet sie siebzig Jahr, / Und haben sie starke Lebenskraft, so sind es achtzig Jahr. / Und was sie mit Stolz erfüllte, das war nur Mühsal und Unglück. / Denn schnell ist's enteilt — wir flogen!
11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
Doch wer erkennt deines Zornes Gewalt / Und deinen Grimm, indem man dich fürchtet?
12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.
So lehr uns denn unsre Tage zählen, / Damit wir gewinnen ein weises Herz!
13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.
Wende dich, Jahwe (von deinem Zorn)! / Wie lange noch (soll er währen)? / Erbarme dich deiner Knechte!
14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.
Füll uns am Morgen mit deiner Gnade, / So wollen wir all unsre Lebenstage / Jubeln und fröhlich sein!
15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.
Erfreu uns so lange, wie du uns gebeugt, / So viel Jahre wir Unglück geschaut!
16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.
Deinen Knechten erscheine dein herrliches Tun / Und deine Hoheit ihren Kindern!
17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.
Jahwes, unsers Gottes, Huld walte über uns, / Ja, fördre das Werk unsrer Hände!