Psaltaren 9
1 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David. Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.
En Psalm Davids, om den sköna, ungdomen, till att föresjunga. Jag tackar Herranom af allt hjerta, och förtäljer all din under.
2 Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
Jag fröjdar mig, och är glad i dig; och lofvar ditt Namn, du Aldrahögste;
3 Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.
Att du mina ovänner tillbakadrifvit hafver; de äro fallne och förgångne för dig.
4 Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.
Ty du drifver min rätt och min sak; du sitter på stolen en rätt domare.
5 Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.
Du straffar Hedningarna, och förgör de ogudaktiga; deras namn utskrapar du till evig tid.
6 Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.
Fiendernas svärd hafva en ända; städerna hafver du omstört; deras åminnelse är förgången med dem.
7 Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;
Men Herren blifver evinnerliga; sin stol hafver han beredt till doms.
8 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.
Och han skall döma jordenes krets rätt, och regera folket rättsinneliga.
9 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.
Och Herren är dens fattigas beskärm; ett beskärm i nödene.
10 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.
Derföre hoppas till dig de som ditt Namn känna; ty du förlåter icke dem som söka dig, Herre.
11 Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar.
Lofver Herran, den i Zion bor; förkunner ibland folken hans verk.
12 Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.
Ty han kommer ihåg, och frågar efter deras blod; han förgäter icke de fattigas rop.
13 Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar;
Herre, var mig nådelig; se till mitt elände ibland ovänner, du som upphäfver mig utu dödsens portom;
14 på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.
På det jag skall förtälja all din pris uti dottrenes Zions portom; att jag öfver dina hjelp glad vara må.
15 Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad.
Hedningarna äro försänkte uti den grop, som de tillredt hade; deras fot är fången i nätet, som de uppställt hade.
16 HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. (Sela)
Så förnimmer man, att Herren skaffar rätt; den ogudaktige är besnärd uti sina händers verk, genom ordet. (Sela)
Ack! att de ogudaktiga till helvetet vände vorde, och alle Hedningar, som Gud förgäta. (Sheol h7585)
18 Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.
Ty han skall icke så allstinges förgäta den fattiga; och de eländas hopp skall icke förtappadt varda evinnerliga.
19 Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.
Herre, statt upp, att menniskorna icke få öfverhandena; låt alla Hedningar för dig dömda varda.
20 Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. (Sela)
Gif dem, Herre, en mästare, att Hedningarna måga förnimma att de menniskor äro. (Sela)
