Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Ein song, ein salme av Korahs born. Til songmeisteren; etter Mahalat leannot; ein song til lærdom av ezrahiten Heman. Herre, min Frelse-Gud! Dag og natt ropar eg framfyre deg.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Lat mi bøn koma for di åsyn, bøyg ditt øyra til mitt klagerop!
For mi sjæl er mett av ulukkor, og mitt liv er kome nær til helheimen. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Eg er rekna lik deim som fer ned i gravi, eg er som ein mann utan livskraft.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Eg er forlaten millom dei daude, som dei ihelslegne som ligg i gravi, som du ikkje meir kjem i hug, då dei er avskorne frå di hand.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Du hev lagt meg i den djupe hola, i myrkrer, i ovdjup.
7 Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Din harm kvilar tungt på meg, og med alle dine bylgjor trengjer du meg. (Sela)
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Du hev drive mine kjenningar langt burt frå meg, du hev gjort meg til ein styggedom for deim, eg er innestengd og kann ikkje koma ut.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Mitt auga hev vanmegtast av liding, eg hev kalla på deg kvar dag, Herre, eg hev rett ut mine hender til deg.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Gjer du vel under for dei daude? eller vil skuggar stand upp og lova deg? (Sela)
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Tru dei i gravi fortel um di miskunn, og um di truskap i avgrunnen?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Vert dine under kjende i myrkret, og di rettferd i gløymelandet?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Men eg ropar til deg, Herre, og um morgonen kjem mi bøn imot deg.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Kvifor, Herre, støyter du burt mi sjæl? Kvifor løyner du ditt andlit for meg?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Arm er eg og døyande frå ungdomen av, eg ber dine rædslor, eg lyt gjeva meg yver.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Logarne av din harm hev gjenge yver meg, dine skræmor hev gjort meg til inkjes.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Dei hev ringa seg um meg som vatn all dagen, dei hev i samlag kringsett meg.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Du hev drive langt burt frå meg ven og næste, mine kjenningar er myrkret.
