Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Drottinn, þú Guð minn og hjálpari minn, ég ákalla þig um daga og nætur.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Svaraðu bænum mínum! Hlustaðu á hróp mitt,
því að ég er altekinn ótta og finn dauðann nálgast. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
„Líf hans er að fjara út, “segja sumir, „það er vonlaust með hann.“
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Ég er einn og yfirgefinn og bíð þess eins að deyja, rétt eins og þeir sem falla á vígvellinum.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Þú hefur varpað mér niður í myrkradjúp.
7 Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Reiði þín hefur þrýst mér niður, hver holskeflan á fætur annarri kaffærir mig.
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Vinir mínir sneru við mér bakinu og eru horfnir – það var af þínum völdum. Ég er innikróaður, sé enga undankomuleið.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Augu mín eru blinduð af tárum. Daglega kalla ég eftir hjálp þinni. Ó, Drottinn, ég lyfti höndum í bæn um náð!
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Gerðu kraftaverk svo að ég deyi ekki, því hvað gagnar mér hjálp þín ef ég ligg kaldur í gröfinni? Þá get ég ekki lofað þig!
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Geta hinir látnu vegsamað gæsku þína? Syngja þeir um trúfesti þína?!
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Getur myrkrið borið vitni um máttarverk þín? Hvernig eiga þeir sem búa í landi gleymskunnar að tala um hjálp þína?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Ó, Drottinn, dag eftir dag bið ég fyrir lífi mínu.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Drottinn, hvers vegna hefur þú útskúfað mér? Af hverju hefur þú snúið þér burt frá mér og litið í aðra átt?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Allt frá æsku hef ég átt erfiða ævi og oft staðið andspænis dauðanum. Ég er magnþrota gagnvart örlögum þeim sem þú hefur búið mér.
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Heift þín og reiði hefur lamað mig. Þessi skelfing þín hefur næstum gert út af við mig.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Alla daga hvolfist hún yfir mig.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Ástvinir, félagar og kunningjar – öll eru þau farin. Ég sit hér einn í myrkri.
