Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Een lied; een psalm van de zonen van Kore. Voor muziekbegeleiding; met de fluit. Een klaag- en leerdicht van Heman, den Ezrachiet. Jahweh, mijn God, overdag roep ik om hulp, En schrei des nachts voor uw aanschijn.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Laat mijn gebed voor uw aangezicht dringen; Luister toch naar mijn klagen.
Want mijn ziel is zat van ellende, Mijn leven het rijk der doden nabij; (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Men telt mij bij hen, die ten grave dalen, Ik ben als een man, aan het eind van zijn kracht.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Ik ben als de doden verstoten, Als lijken, die in het graf zijn gelegd: Aan wie Gij niet langer meer denkt, En die aan uw hand zijn onttrokken.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Gij hebt mij in de diepe grafkuil gestort, In duisternis en in de schaduw des doods;
7 Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Uw toorn drukt zwaar op mij neer, Al uw golven slaan over mij heen.
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
Gij hebt mijn vrienden van mij vervreemd, En ze van mij laten walgen; Ik zit in de knel, en kan er niet uit,
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Mijn oog versmacht van ellende. De ganse dag, Jahweh, roep ik U aan, En strek mijn handen naar U uit:
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Of doet Gij aan de doden nog wonderen, Staan de schimmen soms op, om U te loven?
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Zal men in het graf van uw goedheid gewagen, Van uw trouw in de afgrond;
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Zal men in de duisternis uw wondermacht kennen, Uw gerechtigheid in het land van vergeten?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
Daarom, Jahweh, roep ik U aan, Treedt iedere morgen mijn bede U tegen.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Waarom zoudt Gij mij dan verstoten, o Jahweh, En mij uw aanschijn verbergen?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Van jongsaf ben ik in ellende en zorgen gedompeld, Ik ben radeloos onder de last van uw plagen;
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Uw gramschap slaat over mij heen, Uw verschrikkingen overstelpen mij.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Als water omringen ze mij iedere dag, En sluiten mij helemaal in;
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Gij hebt vrienden en makkers van mij vervreemd, En mijn bekenden door mijn ellende.
