Psaltaren 88

1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.

Pjesma. Psalam. Sinova Korahovih. Zborovođi. Po napjevu “Bolest”. Za pjevanje. Poučna pjesma. Ezrahijca Hemana. Jahve, Bože moj, vapijem danju, a noću naričem pred tobom.

2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

Neka dopre do tebe molitva moja, prigni uho k vapaju mome.

3 Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. (Sheol h7585)

Jer mi je duša zasićena patnjama, moj se život bliži Podzemlju. (Sheol h7585)

4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.

Broje me k onima što u grob silaze, postadoh sličan nemoćniku.

5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.

Među mrtvima moj je ležaj, poput ubijenih što leže u grobu kojih se više ne spominješ, od kojih si ustegao ruku.

6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.

Smjestio si me u jamu duboku, u tmine, u bezdan.

7 Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)

Teško me pritišće ljutnja tvoja i svim me valima svojim prekrivaš.

8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.

Udaljio si od mene znance moje, Óučini da im gnusan budem: zatvoren sam, ne mogu izaći.

9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

Od nevolje oči mi gasnu: vapijem tebi, Jahve, iz dana u dan, za tobom ruke pružam.

10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)

Zar na mrtvima činiš čudesa? Zar će sjene ustati i hvaliti tebe?

11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?

Zar se u grobu pripovijeda o tvojoj dobroti? O vjernosti tvojoj u Propasti?

12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

Zar se u tmini objavljuju čudesa tvoja i tvoja pravda u Zaboravu?

13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.

Ipak ja vapijem tebi, Jahve, prije jutra molitvom te pretječem.

14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

Zašto, Jahve, odbacuješ dušu moju? Zašto sakrivaš lice od mene?

15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

Bijedan sam i umirem već od dječaštva, klonuh noseći tvoje strahote.

16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.

Preko mene prijeđoše vihori tvojega gnjeva, strahote me tvoje shrvaše,

17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.

okružuju me kao voda sveudilj, optječu me svi zajedno.

18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.

Udaljio si od mene prijatelja i druga: mrak mi je znanac jedini.