Psaltaren 81
1 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
Dem Sangmeister, auf der Gittit. Von Asaf.
2 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.
(Der levitische Sängerchor: ) / Laßt Jubel erschallen Elohim, unserm Hort, / Jauchzet dem Gotte Jakobs!
3 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
Stimmt an Gesang, laßt tönen die Pauke, / Die liebliche Zither und Harfe!
4 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.
Blaset am Neumond das Widderhorn, / Beim Vollmond, für unsern Feiertag!
5 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.
Denn so ist es Satzung für Israel, / Eine Vorschrift des Gottes Jakobs.
6 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:
Als Gebot hat er's für Josef bestimmt, / Da er auszog wider Ägyptenland. / (Eine Einzelstimme: ) / Eine Sprache, mir fremd, vernehm ich:
7 »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
"Seinen Nacken hab ich von der Bürde befreit, / Seine Hände wurden des Lastkorbs ledig.
8 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. (Sela)
Du riefst in der Not, ich riß dich heraus, / Erhörte dich aus Gewittergewölk, / Prüfte dich an Meribas Wassern. (Sela)
9 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!
Höre, mein Volk, ich will dich warnen! / Israel, möchtest du mir gehorchen!
10 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
Nicht sei unter dir ein fremder Gott; / Bete nicht an einen Gott des Auslands!
11 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
Ich, Jahwe, bin dein Gott, / Der dich geführt aus Ägyptenland: / Tu deinen Mund weit auf, / Damit ich ihn fülle!
12 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.
Aber mein Volk gehorchte mir nicht, / Israel war mir nicht zu Willen.
13 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.
Da stieß ich sie weg, weil ihr Herz so verstockt, / Daß sie folgten den eignen Gedanken.
14 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!
O daß doch mein Volk mir gehorchte, / Daß Israel ginge auf meinen Wegen!
15 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.
Wie leicht könnt ich da ihre Feinde beugen, / Meine Hand gegen ihre Dränger kehren.
16 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen. Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
Ihnen müßten schmeicheln, die Jahwe hassen, / Und ewig würde währen ihr Glück. Mit dem besten Weizen würd ich sie speisen, / Mit Honig aus Felsen dich sättigen."
