Psaltaren 78

1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.

2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;

3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;

4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.

5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;

6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;

7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;

8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;

9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.

10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;

11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.

12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.

13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.

14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.

15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;

16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.

17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;

18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;

19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?

20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?

21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;

22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.

23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;

24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.

25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.

26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;

27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;

28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.

29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.

30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,

31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.

32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.

33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.

34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;

35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;

36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.

37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.

38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.

39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.

40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.

41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.

42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;

43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.

44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.

45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;

46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.

47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.

48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.

49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.

50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.

51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;

52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.

53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;

54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;

55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.

56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;

57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;

58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;

59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;

60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;

61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;

62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.

63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.

64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.

65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;

66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;

67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;

68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;

69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;

70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.

71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.

72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.

Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.