Psaltaren 78
1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
Èuj, narode moj, nauk moj, prigni uho svoje k rijeèima usta mojih.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
Otvoram za prièu usta svoja, kazaæu stare pripovijetke.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
Što slušasmo i doznasmo, i što nam kazivaše oci naši,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
Neæemo zatajiti od djece njihove, naraštaju poznom javiæemo slavu Gospodnju i silu njegovu i èudesa koja je uèinio.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
Svjedoèanstvo podiže u Jakovu, i u Izrailju postavi zakon, koji dade ocima našim da ga predadu djeci svojoj;
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
Da bi znao potonji naraštaj, djeca koja æe se roditi, pa i oni da bi kazivali svojoj djeci
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
Da polažu na Boga nadanje svoje, i ne zaboravljaju djela Božijih, i zapovijesti njegove da drže;
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
I da ne budu kao oci njihovi, rod nevaljao i uporan, rod koji ne bješe tvrd srcem svojim, niti vjeran Bogu duhom svojim.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
Sinovi Jefremovi naoružani, koji strijeljaju iz luka, vratiše se natrag, kad bijaše boj.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
Ne saèuvaše zavjeta Božijega, i po zakonu njegovu ne htješe hoditi.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
Zaboraviše djela njegova, i èudesa, koja im je pokazao,
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
Kako pred ocima njihovijem uèini èudesa u zemlji Misirskoj, na polju Soanu;
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
Razdvoji more, i provede ih, od vode naèini zid;
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
I vodi ih danju oblakom, i svu noæ svijetlijem ognjem;
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
Raskida stijene u pustinji, i poji ih kao iz velike bezdane;
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
Izvodi potoke iz kamena, i vodi vodu rijekama.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
Ali oni još jednako griješiše njemu, i gnjeviše višnjega u pustinji.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
I kušaše Boga u srcu svom, ištuæi (jela) po volji svojoj,
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
I vikaše na Boga, i rekoše: “može li Bog zgotoviti trpezu u pustinji?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
Evo! on udari u kamen, i poteèe voda, i rijeke ustadoše; može li i hljeba dati? hoæe li i mesa postaviti narodu svojemu?”
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
Gospod èu i razljuti se, i oganj se razgorje na Jakova, i gnjev se podiže na Izrailja.
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
Jer ne vjerovaše Bogu i ne uzdaše se u pomoæ njegovu.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
Tada zapovjedi oblacima odozgo, i otvori vrata nebeska,
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
I pusti, te im podaždje mana za jelo, i hljeb nebeski dade im.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
Hljeba anðelskoga jeðaše èovjek; posla im (jela) do sitosti.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
Pusti nebom ustoku, i navede silom svojom jug;
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
I kao prahom zasu ih mesom, i kao pijeskom morskim pticama krilatim;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
Pobaca ih sred okola njihova, oko šatora njihovijeh.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
I najedoše se i dade im što su željeli.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
Ali ih još i ne proðe želja, još bješe jelo u ustima njihovijem,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
Gnjev se Božji podiže na njih i pomori najjaèe meðu njima, i mladiæe u Izrailju pobi.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
Preko svega toga još griješiše, i ne vjerovaše èudesima njegovijem.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
I pusti, te dani njihovi prolaziše uzalud, i godine njihove u strahu.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
Kad ih ubijaše, onda pritjecahu k njemu, i obraæahu se i iskahu Boga;
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
I pominjahu da je Bog obrana njihova, i višnji izbavitelj njihov.
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
Laskahu mu ustima svojima, i jezikom svojim lagahu mu.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
A srce njihovo ne bješe njemu vjerno, i ne bijahu tvrdi u zavjetu njegovu.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
Ali on bješe milostiv, i pokrivaše grijeh, i ne pomori ih, èesto ustavljaše gnjev svoj, i ne podizaše sve jarosti svoje.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
Opominjaše se da su tijelo, vjetar, koji prolazi i ne vraæa se.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
Koliko ga puta rasrdiše u pustinji, i uvrijediše u zemlji gdje se ne živi!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
Sve nanovo kušaše Boga, i sveca Izrailjeva dražiše.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
Ne sjeæaše se ruke njegove i dana, u koji ih izbavi iz nevolje,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
U koji uèini u Misiru znake svoje i èudesa svoja na polju Soanu;
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
I provrže u krv rijeke njihove i potoke njihove, da ne mogoše piti.
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
Posla na njih bubine da ih kolju, i žabe da ih more.
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
Ljetinu njihovu dade crvu, i muku njihovu skakavcima.
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
Vinograde njihove pobi gradom, i smokve njihove slanom.
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
Gradu predade stoku njihovu, i stada njihova munji.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
Posla na njih ognjeni gnjev svoj, jarost, srdnju i mržnju, èetu zlijeh anðela.
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
Ravni stazu gnjevu svojemu, ne èuva duša njihovijeh od smrti, i život njihov predade pomoru.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
Pobi sve prvence u Misiru, prvi porod po kolibama Hamovijem.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
I povede narod svoj kao ovce, i vodi ih kao stado preko pustinje.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
Vodi ih pouzdano, i oni se ne bojaše, a neprijatelje njihove zatrpa more.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
I dovede ih na mjesto svetinje svoje, na ovu goru, koju zadobi desnica njegova.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
Odagna ispred lica njihova narode; ždrijebom razdijeli njihovo dostojanje, i po šatorima njihovijem naseli koljena Izrailjeva.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
Ali oni kušaše i srdiše Boga višnjega i uredaba njegovijeh ne saèuvaše.
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
Odustaše i odvrgoše se, kao i oci njihovi, slagaše kao rðav luk.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
Uvrijediše ga visinama svojim, i idolima svojim razdražiše ga.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
Bog èu i razgnjevi se i rasrdi se na Izrailja veoma.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
Ostavi naselje svoje u Silomu, šator, u kojem življaše s ljudma.
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
I opravi u ropstvo slavu svoju, i krasotu svoju u ruke neprijateljeve.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
I predade maèu narod svoj, i na dostojanje svoje zaplamtje se.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
Mladiæe njegove jede oganj, i djevojkama njegovijem ne pjevaše svatovskih pjesama;
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
Sveštenici njegovi padaše od maèa, i udovice njegove ne plakaše.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
Najposlije kao iza sna probudi se Gospod, prenu se kao junak kad se napije vina.
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
I pobi neprijatelje svoje s leða, vjeènoj sramoti predade ih.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
I ne htje šatora Josifova, i koljena Jefremova ne izabra.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
Nego izabra koljeno Judino, goru Sion, koja mu omilje.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
I sagradi svetinju svoju kao gornje svoje stanove, i kao zemlju utvrdi je dovijeka.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
I izabra Davida slugu svojega, i uze ga od torova ovèijih,
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
I od dojilica dovede ga da pase narod njegov, Jakova, i našljedstvo njegovo, Izrailja.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
I on ih pase èistijem srcem, i vodi ih mudrijem rukama.
