Psaltaren 78
1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
Þjóð mín, hlustaðu á kenningu mína. Gefðu gaum að því sem ég hef að segja.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
Nú ætla ég að rifja upp fyrir þér liðna atburði,
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
frásagnir sem varðveist hafa frá kynslóð til kynslóðar.
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
Ég birti ykkur sannleikann, svo að þið getið sagt börnum ykkar frá dásemdarverkum Drottins, öllum þeim undrum sem hann vann.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
Lögmál sitt gaf hann Ísrael og bauð forfeðrunum að kenna það börnum sínum
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
sem síðan skyldu kenna það sínum afkomendum. Þannig skyldi lögmál hans berast frá einni kynslóðinni til annarrar.
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
Því hefur sérhver kynslóð getað haldið lög Guðs, treyst honum og heyrt um hans dásemdarverk.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
Ný kynslóð skyldi ekki þurfa að fara að fordæmi feðra sinna sem voru þrjóskir, óhlýðnir og ótrúir og forhertu sig gegn Guði.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
Þótt íbúar Efraím væru alvopnaðir, þá flúðu þeir þegar að orustunni kom.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
Þannig rufu þeir sáttmálann við Guð og fóru sína eigin leið.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
Þeir gleymdu máttarverkum Drottins,
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
sem hann hafði fyrir þá gert og forfeður þeirra í Egyptalandi,
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
þegar hann klauf hafið og leiddi þá yfir þurrum fótum. Vatnið stóð eins og veggur til beggja handa!
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
Að degi til leiddi hann þá með skýi, en eldstólpa um nætur.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
Hann rauf gat á klettinn í eyðimörkinni. Vatnið streymdi fram og þeir svöluðu þorsta sínum.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
Já, það flæddi frá klettinum, líkast rennandi á!
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
Samt héldu þeir fast við þrjósku sína og syndguðu gegn hinum hæsta Guði.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
Þeir kvörtuðu og kveinuðu og heimtuðu annað að borða en það sem Guð gaf þeim.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
Þeir ásökuðu jafnvel sjálfan Guð og sögðu:
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
„Hann gaf okkur vatn, en hvers vegna fáum við ekki brauð eða kjöt?!“
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
Drottinn hlustaði og honum rann í skap, reiði hans upptendraðist gegn Ísrael.
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
Enda treystu þeir honum ekki, né trúðu forsjá hans.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
Jafnvel þótt hann lyki upp himninum – eins og glugga! –
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
og léti manna rigna niður.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
Já, þeir átu englabrauð! – og urðu mettir.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
Þá lét hann austanvind blása og stýrði vestanvindinum með krafti sínum.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
Og viti menn, fuglum rigndi af himni, – þeir voru eins og sandur á sjávarströnd!
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
Af hans völdum féllu þeir til jarðar um allar tjaldbúðirnar.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
Og fólkið át nægju sína. Hann mettaði hungur þeirra.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
En varla höfðu þeir lokið matnum – fæðan var enn í munni þeirra,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
þá reiddist Drottinn þeim og lagði að velli æskumenn Ísraels.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
En þeir sáu sig ekki um hönd, en héldu áfram að syndga og vildu ekki trúa kraftaverkum Drottins.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
Þess vegna stytti hann ævi þeirra og sendi þeim miklar hörmungar.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
En þegar neyðin var stærst, tóku þeir að leita Guðs. Þeir iðruðust og snéru sér til hans.
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
Þeir viðurkenndu að Guð er eini grundvöllur lífsins – að hinn hæsti Guð væri frelsari þeirra.
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
En því miður fylgdu þeir honum aðeins í orði kveðnu, en ekki af heilum hug,
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
hjarta þeirra var langt frá honum. Þeir stóðu ekki við orð sín.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
Samt var hann þeim miskunnsamur, fyrirgaf syndir þeirra og tortímdi þeim ekki. Margoft hélt hann aftur af reiði sinni.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
Hann minntist þess að þeir voru dauðlegir menn, eins og andblær sem kemur og fer.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
Já, oft risu þeir gegn Guði í eyðimörkinni og ollu honum vonbrigðum.
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
Aftur og aftur sneru þeir við honum baki og freistuðu hans.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
Þeir gleymdu krafti hans og kærleika og hvernig hann hafði frelsað þá frá óvinum þeirra.
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
Þeir gleymdu plágunum sem hann sendi Egyptum í Sóan
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
þegar hann breytti fljótum þeirra í blóð, svo að enginn gat drukkið.
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
Eða þegar hann fyllti landið af flugum og froskum!
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
Lirfurnar spilltu uppskerunni og engispretturnar átu allt, hvort tveggja var frá honum komið.
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
Hann eyddi vínviði þeirra með hagléli og mórberjatrjánum með frosti.
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
Búpeningurinn hrundi niður í haganum, haglið rotaði hann og sauðirnir drápust í eldingum.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
Hann úthellti reiði sinni yfir þá, sendi þeim ógn og skelfingu. Hann leysti út sendiboða ógæfunnar – engla sem létu þá kenna á því!
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
Hann gaf reiðinni lausan tauminn. Og ekki hlífði hann Egyptunum. Þeir fengu vænan skerf af plágum og sjúkdómum.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
Þá deyddi hann frumburði Egypta, efnilegan ungviðinn, sem vonirnar voru bundnar við.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
Sinn eigin lýð leiddi hann styrkri hendi gegnum eyðimörkina.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
Hann var skjól þeirra og vörn. Þeir þurftu ekkert að óttast, en hafið gleypti óvini þeirra.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
Hann greiddi för þeirra til fyrirheitna landsins, til hæðanna sem hann hafði skapað.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
Íbúum landsins stökkti hann á flótta en gaf þar ættkvíslum Ísraels erfðahlut og skjól.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
En þótt þeir nytu gæsku Guðs, risu þeir gegn hinum hæsta og fyrirlitu boðorð hans.
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
Þeir sneru af leið og rufu trúnað rétt eins og feður þeirra. Eins og bogin ör misstu þeir marksins sem Guð hafði sett þeim.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
Þeir tóku aðra guði, reistu þeim ölturu og egndu Drottin á móti sér.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
Guð sá verk þeirra og reiddist – fékk viðbjóð á Ísrael.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
Hann yfirgaf helgidóm sinn í Síló, bústað sinn meðal manna.
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
Örk sína lét hann falla í hendur óvinanna og vegsemd hans var óvirt af heiðingjum.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
Hann reiddist lýð sínum og lét hann falla fyrir sverði óvinanna.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
Æskumenn Ísraels fórust í eldi og ungu stúlkurnar upplifðu ekki sinn brúðkaupsdag.
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
Prestunum var slátrað og ekkjur þeirra dóu áður en þær gátu harmað þá.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
Þá var sem Drottinn vaknaði af svefni, eins og hetja sem rís upp úr vímu,
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
og hann gaf þeim vænt spark í bakhlutann og sendi þá burt með skömm, sömu leið og þeir komu.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
Hann hafnaði fjölskyldu Jósefs, ætt Efraíms,
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
en kaus Júdaættkvísl og Síonfjall, sem hann elskar.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
Þar reisti hann musteri sitt – voldugt og traust rétt eins og himin og jörð.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
Hann kaus Davíð sem þjón sinn, tók hann frá sauðunum,
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
úr smalamennskunni, til að verða leiðtogi og hirðir þjóðar sinnar.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
Og hann gætti hennar af öryggi og með hreinu hjarta.
