Psaltaren 77
1 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
Asaf dwom. Mesu mefrɛɛ Onyankopɔn srɛɛ mmoa; mesu mefrɛɛ no sɛ ɔntie me.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
Ɛberɛ a mewɔ ahohiahia mu no, mehwehwɛɛ Awurade; metrɛɛ me nsa a ɛmpa aba mu anadwo na me kra ampene sɛ wɔbɛkyekye ne werɛ.
3 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
Ao Onyankopɔn mekaee wo, na mesii apinie; medwendweneeɛ, na me honhom tɔɔ piti.
4 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)
Woamma mʼani ankum; amanehunu dodoɔ enti, mantumi ankasa.
5 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
Medwenee nna a atwam no ho, teteete mfeɛ no ho;
6 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
mekaee me nnwom a na meto no anadwo. Mʼakoma dwenee ho na me honhom bisaa sɛ:
7 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
“Enti, Awurade bɛpo yɛn daa? Ɔrenhunu yɛn mmɔbɔ bio anaa?
8 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
Nʼadɔeɛ a ɛnsa da atu ayera koraa anaa? Na ne bɔhyɛ no, amma mu koraa anaa?
9 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
Onyankopɔn werɛ afiri sɛ ɔbɛyɛ mmɔborɔhunufoɔ anaa? Abufuo enti ne yam nhyehye no bio anaa?”
10 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)
Afei, medwenee sɛ, “Onyankopɔn Ɔsorosoroni, deɛ ɛhyɛ me kra so ne sɛ, wommfa wo tete nsa nifa no mmoa yɛn bio.”
11 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
Mɛkae nneɛma a Awurade ayɛ; aane, mɛkae wʼanwanwadeɛ a woyɛɛ tete no.
12 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
Mɛdwene wo nnwuma nyinaa ho na masusu wo nneyɛɛ akɛseɛ nyinaa ho.
13 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
Ao Onyankopɔn, wʼakwan yɛ kronn. Onyame bɛn na ɔso sɛ yɛn Onyankopɔn?
14 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
Wone Onyankopɔn a woyɛ anwanwadeɛ; wokyerɛ wo tumi wɔ aman mu.
15 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
Wode wo tumi nsa no gyee wo nkurɔfoɔ, Yakob ne Yosef asefoɔ no.
16 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)
Ao Onyankopɔn, nsuo no hunuu wo, nsuo no hunuu wo na wɔpopoeɛ; ebunu no mpo ho wosoeɛ.
17 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
Omununkum tɔɔ nsuo, aprannaa gyegyee wɔ soro; na wo bɛmma twaa ogya dii akɔneaba.
18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
Wʼaprannaa boboom wɔ twahoframa no mu, wʼanyinam hyerɛn ewiase; asase popoeɛ na ɛwosoeɛ.
19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
Wode wo kwan faa ɛpo mu, wode faa nsuo kɛseɛ mu, nanso wɔanhunu wʼanammɔn.
20 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.
Wonam Mose ne Aaron so dii wo nkurɔfoɔ anim sɛ nnwankuo.
