Psaltaren 77
1 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
Ki he Takimuʻa ko Situtuni, ko e Saame ʻa ʻAsafi. Naʻa ku tangi ki he ʻOtua ʻaki hoku leʻo; ʻio, ki he ʻOtua ʻaki hoku leʻo pea ne tokanga kiate au.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
ʻI he ʻaho ʻo ʻeku mamahi naʻaku kumi ki he ʻEiki: naʻe aʻu pe ʻeku mamahi ʻi he poʻuli, pea ʻikai tuku: naʻe liʻaki ʻe hoku laumālie ʻae fakafiemālie.
3 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
Naʻaku manatu ki he ʻOtua, pea u mamahi ai: naʻaku fakalaulauloto, pea naʻe lōmekina hoku laumālie. (Sila)
4 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)
ʻOku ke pule ke ʻā hoku mata: ʻoku lahi ʻeku mamahi, ko ia ʻoku ʻikai ai te u faʻa lea.
5 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
Naʻaku fakamanatu ki he ngaahi ʻaho ʻi muʻa, ki he ngaahi taʻu ʻi he ngaahi kuonga ʻi muʻa.
6 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
ʻOku ou fakamanatu, ki heʻeku hiva ʻi he poʻuli: ʻoku ou fakakaukau mo hoku loto: pea naʻe ʻeke lahi ʻa hoku laumālie.
7 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
“ʻE liʻaki maʻuaipē ʻe Sihova? Pea ʻe ʻikai te ne toe finangalo ʻofa mai?
8 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
Kuo mole ʻaupito ʻo taʻengata ʻa ʻene ʻaloʻofa? Pe kuo taʻehoko ʻene talaʻofa ki he toʻutangata mo e toʻutangata?
9 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
Kuo ngalo ʻi he ʻOtua ke fai ʻofa? Kuo ne tāpuni ʻi he houhau ʻa ʻene ngaahi ʻaloʻofa ongongofua?” (Sila)
10 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)
Pea ne u pehē, “Ko ʻeku vaivai eni ka te u manatu ki he ngaahi taʻu ʻoe nima toʻomataʻu ʻoe Fungani Māʻolunga.”
11 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
Te u manatu ki he ngaahi ngāue ʻa Sihova: ko e moʻoni te u manatu ki hoʻo ngaahi mana ʻi muʻa.
12 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
Te u fakalaulauloto foki ki hoʻo ngāue kotoa pē, ʻo talanoa ki hoʻo ngaahi faianga.
13 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
ʻE ʻOtua, ko ho hala ʻoku ʻi he faletapu: ko hai ha ʻOtua ʻoku lahi ʻo hangē ko hotau ʻOtua!
14 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
Ko koe ko e ʻOtua ʻoku fai ʻae ngaahi meʻa fakaofo: kuo ke fakahā ho mālohi ʻi he lotolotonga ʻoe kakai.
15 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
Naʻa ke huhuʻi ʻaki ho nima ʻa ho kakai, ko e ngaahi foha ʻo Sēkope mo Siosefa. (Sila)
16 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)
Naʻe mamata kiate koe ʻae ngaahi vai, ʻE ʻOtua, naʻe mamata kiate koe ʻae ngaahi vai; pea naʻa nau manavahē: naʻe ngaueue foki ʻae ngaahi loloto.
17 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
Naʻe lilingi ʻae vai ʻe he ngaahi ʻao: naʻe fakaʻuʻulu mei he langi ʻae longoaʻa: pea naʻe puna foki hoʻo ngaahi ngahau ki he mamaʻo.
18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
Naʻe ʻi he langi ʻae leʻo ʻo hoʻo mana: naʻe fakamaama ʻaki ʻa māmani ʻae ngaahi ʻuhila: naʻe tetetete mo ngalulu ʻae fonua.
19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
Ko ho hala ʻoku ʻi he tahi, mo ho hāʻeleʻanga ʻoku ʻi he vai lahi, pea ʻoku ʻikai ʻilonga ʻa ho ngaahi ʻaluʻanga.
20 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.
Naʻa ke tataki atu ho kakai ʻo hangē ko e fanga sipi ʻi he nima ʻo Mōsese mo ʻElone.
