Psaltaren 77
1 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
Ég ákalla Drottin. Ég hrópa og kalla til hans. Ó, að hann vildi hlusta!
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
Ég er í miklum vanda og þarfnast mjög hjálpar hans. Alla nóttina er ég á bæn, ég lyfti höndum til himins, – ég bið og bið. Ég mun ekki eiga glaðan dag fyrr en Drottinn hefur hjálpað mér.
3 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
Ég hugsa um Guð, mikið þrái ég hjálp hans!
4 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. (Sela)
Drottinn, mér mun ekki koma dúr á auga fyrr en þú hefur hjálpað mér. Ég er við það að gefast upp, jafnvel bænin er mér erfið.
5 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
Góðar minningar liðinna ára leita sífellt á huga minn.
6 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
Þá sungum við gleðiljóð langt fram á kvöld! Ég velti þessu fyrir mér, íhuga hve allt hefur breyst.
7 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
Hefur Drottinn hafnað mér fyrir fullt og allt? Mun hann ekki miskunna mér framar?
8 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
Elskar hann mig ekki lengur og er umhyggja hans búin fyrir fullt og allt? Gekk hann á bak orða sinna?
9 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
Gleymdi hann miskunn sinni við mig, vesalinginn? Hefur hann í reiðikasti lokað dyrum kærleika síns?
10 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? (Sela)
„Þetta eru örlög mín, “sagði ég, „blessun Guðs hefur snúist í bölvun.“
11 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
Ég renni huganum yfir alla þá blessun sem ég hef notið frá Guði.
12 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
Sú gæfa gleymist seint! – Já, hún líður mér aldrei úr minni!
13 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
Guð minn, þínir vegir eru heilagir. Hvar skyldi aðra eins að finna?
14 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
Þú ert Guð undra og tákna. Stórvirki þín blasa við augum.
15 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
Með þinni voldugu hendi bjargaðir þú sonum Jakobs og Jósefs.
16 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. (Sela)
Þegar Rauðahafið sá þig, ókyrrðist það! Jafnvel djúpið skalf af ótta!
17 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
Það varð skýfall og þrumur bergmáluðu um himininn. Elding leiftraði.
18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
Þrumurnar tjáðu reiði þína og eldingarnar lýstu upp jörðina!
19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
Þú lagðir veg gegnum hafið – veg sem enginn þekkti áður!
20 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.
Þú leiddir fólk þitt þessa leið eins og fjárhóp, undir leiðsögn Móse og Arons.
