Psaltaren 74

1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

Ko e Saame akonaki ʻa ʻAsafi. ‌ʻE ʻOtua, ko e hā kuo ke liʻaki ai ʻakimautolu ʻo taʻengata? Ko e hā ʻoku kohu ai ho houhau ki he fanga sipi ʻo hoʻo ngoue?

2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

Manatu ki he fakataha ʻo hoʻo kakai, ʻaia naʻa ke fakatau ʻi muʻa; ko e faʻahinga ʻo ho tofiʻa, ʻaia kuo ke huhuʻi; ʻae moʻunga ni ko Saione, ʻaia naʻa ke nofo ai.

3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

Hiki hake ho vaʻe ki hono ngaahi maumau kuo tuʻumaʻu pe; ʻio, ki he meʻa kotoa pē kuo fai ʻi he angakovi ʻe he fili ʻi he faletapu.

4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

‌ʻOku ʻioho ʻa ho ngaahi fili ʻi he lotolotonga ʻo hoʻo ngaahi fakataha; ʻoku nau fokotuʻu ʻenau ngaahi fuka ko e ngaahi fakaʻilonga.

5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

Naʻe ongoongo ʻae tangata ʻo fakatatau mo ʻene faʻa fai ke hiki ki ʻolunga ʻae ngaahi toki ki he ngaahi ʻakau lahi.

6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

Ka ko eni, kuo nau maumauʻi ʻaki ʻae ngaahi toki mo e hamala ʻae ngaahi meʻa tongitongi kotoa pē.

7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

Kuo nau lī ʻae afi ki ho faletapu, kuo nau ʻuliʻi ʻae ʻafioʻanga ʻo ho huafa ʻo holoki hifo ia ki he kelekele.

8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

Naʻa nau pehē ʻi honau loto, “Ketau fakaʻauha fakataha ʻakinautolu:” kuo nau tutu ʻo ʻosi ʻae ngaahi falelotu ʻoe ʻOtua ʻi he fonua.

9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

‌ʻOku ʻikai temau kei mamata ki heʻemau ngaahi fakaʻilonga: ʻoku ʻikai ha palōfita ʻe toe: pea ʻoku ʻikai ha tokotaha ʻiate kitautolu ʻoku ne ʻilo pe ʻe fēfē hono fuoloa.

10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

‌ʻE ʻOtua, ʻe fēfē hono fuoloa ʻoe lauʻikovi ʻae fili? ʻE kape ki ho huafa ʻe he fili ʻo taʻengata?

11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

Ko e hā ʻoku ke toʻo atu ai ho nima, ʻio, ho nima toʻomataʻu? Toʻo mai ia mei ho fatafata.

12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

He ko e ʻOtua ko hoku Tuʻi talu mei muʻa, ʻoku ne fai ʻae fakamoʻui ʻi he lotolotonga ʻo māmani.

13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

Naʻa ke vaeua ʻae tahi ʻi ho mālohi: naʻa ke foaʻi ʻae ʻulu ʻoe ngaahi talākoni ʻi he ngaahi vai,

14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

‌ʻOku ke foaʻi ʻo laiki ʻae ngaahi ʻulu ʻoe levaiatani, ʻo ke ʻange ia ko e meʻakai ki he kakai ʻoku nofo ʻi he toafa.

15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

Naʻa ke vaeua ʻae matavai mo e vaitafe lahi: naʻa ke fakamōmoa ʻae ngaahi vaitafe lahi.

16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

‌ʻOku ʻoʻou ʻae ʻaho, pea ʻoku ʻoʻou foki mo e pō: kuo ke teuteu ʻae maama mo e laʻā.

17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

Kuo ke ʻai ʻae ngaahi ngataʻanga kotoa pē ʻoe fonua; kuo ke ngaohi ʻae faʻahitaʻu mafana mo e faʻahitaʻu momoko.

18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

‌ʻE Sihova, manatu ki he meʻa ni, kuo lauʻikovi ʻe he fili, pea kuo kape ki ho huafa ʻae kakai vale.

19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

‌ʻOua naʻa tukuange ʻae laumālie ʻo ho ʻofaʻanga ki he fuʻu tokolahi ʻoe kau angakovi: ʻoua naʻa ngalo ʻiate koe ʻae fakataha ʻo ho kakai masiva ʻo taʻengata.

20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

Ke ke tokanga ki he fuakava: he ʻoku pito ʻae ngaahi potu fakapoʻuli ʻo māmani ʻi he ngaahi nofoʻanga ʻoe angamālohi.

21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

‌ʻOua naʻa ke tuku ke liu mai kuo mā ʻae kakai kuo taʻomia: tuku ke fakamālō ki ho huafa ʻae kau masiva mo e vaivai.

22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

‌ʻE ʻOtua, ke ke tuʻu hake, ʻo langomakiʻi hoʻo ngāue ʻaʻau: manatu ki he lauʻikoviʻi koe ʻe he tangata vale ʻi he ʻaho kotoa pē.

23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

‌ʻOua naʻa ngalo ʻae leʻo ʻo ho ngaahi fili: ko e maveuveu ʻokinautolu ʻoku tuʻu hake kiate koe ʻoku tupulekina ʻi he ʻaho kotoa pē.