< Psaltaren 74 >

1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
Zašto se, Bože, srdiš na nas dugo; dimi se gnjev tvoj na ovce paše tvoje?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
Opomeni se sabora svojega, koji si stekao od starine, iskupio sebi u našljednu državu, gore Siona, na kojoj si se naselio.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
Podigni stope svoje na stare razvaline: sve je razrušio neprijatelj u svetinji.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
Rièu neprijatelji tvoji na mjestu sabora tvojih, svoje obièaje postavljaju mjesto naših obièaja.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
Vidiš, oni su kao onaj koji podiže sjekiru na spletene grane u drveta.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
Sve u njemu što je rezano razbiše sjekirama i bradvama.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
Ognjem sažegoše svetinju tvoju; na zemlju obalivši oskvrniše stan imena tvojega.
8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
Rekoše u srcu svojem: potrimo ih sasvijem. Popališe sva mjesta sabora Božijih na zemlji.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
Obièaja svojih ne vidimo, nema više proroka, i nema u nas ko bi znao dokle æe to trajati.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
Dokle æe se, Bože, rugati nasilnik? hoæe li dovijeka protivnik prkositi imenu tvojemu?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
Zašto ustavljaš ruku svoju i desnicu svoju? Pruži iz njedara svojih, i istrijebi ih.
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
Bože, care moj, koji od starine tvoriš spasenje posred zemlje!
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
Ti si silom svojom raskinuo more, i satro glave vodenim nakazama.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
Ti si razmrskao glavu krokodilu, dao ga onima koji žive u pustinji da ga jedu.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
Ti si otvorio izvore i potoke, ti si isušio rijeke koje ne presišu.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
Tvoj je dan i tvoja je noæ, ti si postavio zvijezde i sunce.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
Ti si utvrdio sve krajeve zemaljske, ljeto i zimu ti si uredio.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
Opomeni se toga, neprijatelj se ruga Gospodu, i narod bezumni ne mari za ime tvoje.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
Ne daj zvijerima duše grlice svoje, nemoj zaboraviti stada stradalaca svojih zasvagda.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
Pogledaj na zavjet; jer su sve peæine zemaljske pune stanova bezakonja.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
Nevoljnik nek se ne vrati sramotan, ništi i ubogi neka hvale ime tvoje.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
Ustani, Bože, brani stvar svoju, opomeni se kako ti se bezumnik ruga svaki dan!
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
Ne zaboravi obijesti neprijatelja svojih, vike, koju jednako dižu protivnici tvoji!

< Psaltaren 74 >