Psaltaren 74
1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
Asafa pamācība. Ak Dievs, kāpēc Tu mūs mūžīgi atstūmis, un Tava dusmība kūp pār Tavas ganības avīm?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
Piemini Savu draudzi, ko Tu mantojis no veciem laikiem, un Sev par mantību atpestījis, Ciānas kalnu, uz kā Tu dzīvo.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
Cel Savas kājas uz to mūžīgo postījumu; ienaidnieks visu ir samaitājis svētā vietā.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
Tavi pretinieki rūc Tavā namā, savas zīmes tie likuši par zīmēm.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
Tie izrādās, tā kā biezā mežā cirtēji cirvjus cilā.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
Un nu tie viņas izgreznojumu visnotaļ sadauza ar cirvjiem un veseriem.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
Tie Tavā svētā vietā met uguni, līdz zemei tie sagāna Tava vārda mājas vietu.
8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
Tie saka savā sirdī: izpostīsim tos(namus) pavisam; visus Dieva lūgšanas namus tai zemē tie ir sadedzinājuši.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
Savas zīmes mēs neredzam: neviena pravieša vairs nav, nedz kāda cita pie mums, kas zinātu, cik ilgi tā būs.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
Cik ilgi, ak Dievs, pretinieks nievās, un ienaidnieks zaimos Tavu vārdu mūžam?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
Kāpēc Tu atrauj Savu roku, ak, Savu labo roku? Izvelc to no Savas azotes un dari galu.
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
Taču Dievs ir mans ķēniņš no iesākuma, kas pasniedz visu palīgu zemes virsū.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
Tu caur Savu spēku jūru esi pāršķīris, Tu esi salauzījis pūķu galvas ūdenī.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
Tu esi satriecis levijatana galvas, Tu to esi devis par barību tai tautai tuksnesī.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
Tu esi izšķēlis avotus un upes, Tu esi izkaltējis varenas upes.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
Tiem pieder diena un nakts, Tu esi radījis gaismu un sauli.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
Tu zemei esi licis visas robežas, vasaru un ziemu Tu esi darījis.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
Piemini to, ka ienaidnieks To Kungu nievā, un ģeķu ļaudis zaimo Tavu vārdu.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
Nenodod zvēram Savas ūbeles dvēseli, Savu bēdīgo pulku neaizmirsti mūžam.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
Piemini to derību, jo zemes alas ir palikušas par slepkavu bedrēm.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
Lai nospiestais neaiziet ar kaunu, lai bēdīgie un nabagi slavē Tavu vārdu.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
Celies, Dievs, iztiesā Savas tiesas, piemini tās nievāšanas, kas Tev notiek no tiem ģeķiem ik dienas.
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
Neaizmirsti Savu pretinieku kliegšanu; to troksni, kas vienmēr pret Tevi no Taviem ienaidniekiem.
