Psaltaren 74
1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
Intellectus Asaph. Ut quid Deus repulisti in finem: iratus est furor tuus super oves pascuæ tuæ?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
Memor esto congregationis tuæ, quam possedisti ab initio. Redemisti virgam hereditatis tuæ: mons Sion, in quo habitasti in eo.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
Leva manus tuas in superbias eorum in finem: quanta malignatus est inimicus in sancto!
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
Et gloriati sunt qui oderunt te: in medio solemnitatis tuæ. Posuerunt signa sua, signa:
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
et non cognoverunt sicut in exitu super summum. Quasi in silva lignorum securibus
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
exciderunt ianuas eius in idipsum: in securi, et ascia deiecerunt eam.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
Incenderunt igni Sanctuarium tuum: in terra polluerunt tabernaculum nominis tui.
8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
Dixerunt in corde suo cognatio eorum simul: quiescere faciamus omnes dies festos Dei a terra.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
Signa nostra non vidimus, iam non est propheta: et nos non cognoscet amplius.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
Usquequo Deus improperabit inimicus: irritat adversarius nomen tuum in finem?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
Ut quid avertis manum tuam, et dexteram tuam, de medio sinu tuo in finem?
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
Deus autem rex noster ante sæcula: operatus est salutem in medio terræ.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
Tu confirmasti in virtute tua mare: contribulasti capita draconum in aquis.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
Tu confregisti capita draconis: dedisti eum escam populis Æthiopum.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
Tu dirupisti fontes, et torrentes: tu siccasti fluvios Ethan.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
Tuus est dies, et tua est nox: tu fabricatus es auroram et solem.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
Tu fecisti omnes terminos terræ: æstatem et ver tu plasmasti ea.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
Memor esto huius, inimicus improperavit Domino: et populus insipiens incitavit nomen tuum.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
Ne tradas bestiis animas confitentes tibi, et animas pauperum tuorum ne obliviscaris in finem.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
Respice in testamentum tuum: quia repleti sunt, qui obscurati sunt terræ domibus iniquitatum.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
Ne avertatur humilis factus confusus: pauper et inops laudabunt nomen tuum.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
Exurge Deus, iudica causam tuam: memor esto improperiorum tuorum, eorum quæ ab insipiente sunt tota die.
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
Ne obliviscaris voces inimicorum tuorum: superbia eorum, qui te oderunt, ascendit semper.
