Psaltaren 73
1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
Ko e Saame ʻa ʻAsafi. Ko e moʻoni ʻoku angalelei ʻae ʻOtua ki ʻIsileli, ʻio, kiate kinautolu ʻoku loto maʻa.
2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
Ka ko au naʻe meimei mole hoku vaʻe: naʻaku meimei hekea ʻi heʻeku ngaahi laka.
3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
He naʻaku meheka ʻi he kau vale, ʻi heʻeku mamata ki he fiemālie ʻae angakovi.
4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
He ʻoku ʻikai hanau mamahi ʻi heʻenau mate: ka ʻoku maʻu pe honau mālohi.
5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
ʻOku ʻikai moʻua ʻi he mamahi ʻakinautolu ʻo hangē ko e kakai kehe; pea ʻoku ʻikai ʻahiʻahiʻi ʻakinautolu ʻo hangē ko e kakai niʻihi.
6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
Ko ia ʻoku takatakai ai ʻakinautolu ʻe he laukau ʻo hangē ko e ukamea fihifihi; ʻoku ʻufiʻufi ʻakinautolu ʻe he angamālohi ʻo hangē ko e kofu.
7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
ʻOku hohopo honau mata ʻi heʻenau sino: ʻoku nau maʻu meʻa ʻo lahi hake ʻi he holi ʻoe loto.
8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
Kuo kovi ʻakinautolu, pea lea kovi ʻi he fakamālohi: ʻoku nau lea fakafiefielahi.
9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
ʻOku nau hangatonu atu honau ngutu ʻo angatuʻu ki he ngaahi langi, pea ʻoku ʻeveʻeva honau ʻelelo ʻi māmani.
10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
Ko ia ʻoku liu mai ai ki heni hono kakai: pea ʻoku tatau ʻae vai kiate kinautolu ke pito ʻae ipu.
11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
Pea ʻoku nau pehē, “ʻOku ʻilo fēfē ʻe he ʻOtua? Pea ʻoku ai ha ʻilo ʻi he Fungani Māʻolunga?”
12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Vakai, ko eni ʻae kau angakovi ʻoku fiemālie ʻi he māmani; ʻoku tupu pē ʻenau koloa.
13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
Ko e moʻoni ʻoku taʻeʻaonga ʻeku fakamaʻa hoku loto, mo ʻeku fanofano hoku nima ʻi he māʻoniʻoni.
14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
He kuo ʻahiʻahiʻi au ʻi he ʻaho kotoa pē, pea kuo tautea au ʻi he pongipongi kotoa pē,
15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
Kapau te u tala, te u lea pehē; vakai, ko ʻeku fai hala ki he toʻutangata ʻo hoʻo fānau.
16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
Pea ʻi heʻeku ʻahiʻahi ke ʻilo ʻae meʻa ni, naʻe faingataʻa ia kiate au;
17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
Ka ʻi heʻeku hū ki he faletapu ʻoe ʻOtua; naʻaku toki ʻilo ai honau ikuʻanga.
18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
Ko e moʻoni naʻa ke tuku ʻakinautolu ʻi he ngaahi potu hekeheke: kuo ke laku hifo ʻakinautolu ki he ngaahi fakaʻauha.
19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
Kuo ʻomi vave ʻakinautolu ki he malaʻia, ʻo hangē ko e kemo pe taha ʻoe mata! Kuo fakaʻauha ʻaupito ʻakinautolu ʻi he ngaahi ilifia.
20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Hangē ko e misi ʻoka ʻā hake ha taha; ke pehē pe, ʻE ʻEiki, ʻoka ke ka ʻā hake, te ke manukiʻi honau tatau.
21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
Naʻe mamahi pehē pe hoku laumālie, pea naʻe mahuhuhuhu ai hoku loto.
22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
Naʻe pehē ʻeku vale, pea naʻe ʻikai te u ʻilo: naʻaku hangē ko e manu ʻi ho ʻao.
23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
Ka ko e moʻoni ʻoku ou ʻiate koe maʻuaipē: pea kuo ke puke au ʻi hoku nima toʻomataʻu.
24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
Te ke tataki au ʻi hoʻo poto, pea hili ia te ke maʻu au ki ho nāunau.
25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
He ko hai mo koe ʻoku ou maʻu ʻi he loto langi? Pea ʻoku ʻikai ha tokotaha ʻi māmani ʻoku ou holi ki ai, ka ko koe pē.
26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
ʻOku vaivai hoku kakano mo hoku loto: ka ko e makatuʻu ʻo hoku loto ʻae ʻOtua, mo hoku ʻinasi ʻo taʻengata.
27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Vakai, ʻe ʻauha ʻakinautolu ʻoku mamaʻo ʻiate koe: kuo ke fakaʻauha ʻakinautolu kotoa pē ʻoku ʻalu meiate koe ʻo fai kovi.
28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
Ka ʻoku lelei kiate au ʻeku ʻunuʻunu ke ofi ki he ʻOtua: kuo u falala ki he ʻEiki ko Sihova, koeʻuhi ke u fakahā ai hoʻo ngāue kotoa pē.
